Pyspunka och stora tankar

Det känns som om luften gick ur oss här hemma efter den här veckan. Den har inte varit något vidare. Energireserven var väl inte precis full innan heller, och då finns det inte marginal för extra påfrestningar. Vi är tacksamma att ingen mer blev sjuk, men det är väl det mest positiva jag kan klämma fram just nu. Snön vräker ner utanför fönstret och våren känns fruktansvärt avlägsen igen.

Vi har så mycket funderingar och planer, och så går inget riktigt vår väg för tillfället. Jag vill verkligen fortsätta vara hemma med barnen, men jag måste fundera på hur och när jag ska börja jobba igen. Andreas pratar mycket om att han tycker att ekorrhjulet snurrar alldeles för fort. Vår dröm om att komma iväg utomlands en längre period nästa vinter har också fått sig en rejäl törn, eftersom de stora barnens pappa inte är så positiv till den idén.

Vi känner oss låsta, fast här i vardagen. Vardagen är bra på många sätt, men det är tydligt att vi behöver ett avbrott. Något att se fram emot, något att längta till. Jag försöker öva på att vara nöjd i nuet, tacksam över allt bra jag har, men det är svårt när dagarna flyter ihop och pauserna är väldigt få.

Det är stora och jobbiga känslor att brottas med, även om det kanske inte låter så. Tiden, livet, vardagen, kärleken, meningen med allt. Man får ju svindel. Samtidigt rinner energin iväg av allt det här funderandet. Ibland önskar jag att jag bara var nöjd. Jaha, jag bor här, jobbar här, gör samma sak år ut och år in. Och att det var fine. Men sån är jag ju inte. Jag längtar, drömmer, önskar, vill se och uppleva och göra mer. Skapa mer, känna mer, leva mer.

Jag får sätta punkt här. Jag kan inte lösa de här frågorna idag heller. Dags att ta helg helt enkelt.

Längtar efter fler bilder att fylla väggarna med.