Barn, socker och rörelse

Ingen tycker väl att man är en snäll förälder för att man låter sina barn slippa borsta tänderna morgon och kväll? Nej, knappast. Men när det kommer till socker och motion är det en annan sak.

Här hemma har vi en utmaning med ett av de äldre barnen, som gillar mat och sötsaker och ogillar alla typer av sport. Intressena är av stillasittande karaktär. Som föräldrar vill vi inte vara för stränga, eller gud förbjude skapa kroppsångest och dåligt samvete. Samtidigt vill vi lägga grunden för ett hälsosamt liv. Fy sjutton vad svårt det är att hitta rätt balans.

Jag har läst två böcker av Ann Fernholm, Det sötaste vi har och Smakäventyret, som i första hand pekar på faror och problem med den stora tillgången till socker. Om barn som är sockerberoende, brottas med fetma och har förhöjda insulinnivåer. Det är intressant och skrämmande läsning. Det finns så mycket i hela vår livsstil som pekar på att vi bara kommer att bli sjukare och sjukare, och det är ju ingen framtid som jag önskar åt mina barn. Vi föräldrar måste hjälpa barnen att sätta stopp.

Idag läste jag debattartikel från Jennifer Wegerup på Expressen, som berör den andra delen, den som gäller barnens stillasittande liv. Hon pekar med hela handen och lägger ansvaret på oss föräldrar att aktivera våra barn. Skolgympa i all ära, men det är vardagen som räknas. Men herregud så svårt det är när man som förälder från ett tydligt och bestämt NEJ på alla olika sporter och aktiviteter som man föreslår. Promenader och dansspel är det som funkar hos oss. Det är en bra och läsvärd text, som du kan läsa här.

Det är många saker som spelar roll i det här förstås, men en sak som jag verkligen tar med mig är att jag inte är en snäll förälder för att jag unnar barnen sötsaker. Jag är inte heller snäll för att jag låter dem bestämma att de inte vill följa med ut på promenad. Nej, jag måste verkligen hjälpa dem och visa vad som är ett hållbart sätt att äta och leva. Det är snällt.