Snö, snö, snö…

Mera sportlov, mera snö. Under natten hade det kommit ytterligare ca 15 cm. Sen fortsatte det att vräka ner hela förmiddagen och först för två timmar sedan klarnade det upp. Nu är det klarblå himmel, jättekallt och fantastiskt vackert ute. Och helt sjukt mycket snö. Vi har varit isolerade idag igen, för med vagn kommer man ingenstans. Det har varit en ganska seg dag inne, men vi har försökt sysselsätta oss med att måla muggar, dansa fuldans och äta våfflor. Lika bra att låtsas att vi är i fjällen när vädret ändå tror att det är där vi är.

När det till slut slutade snöa gjorde jag ett ryck och bestämde att vi skulle gå ut. Det kräver en hel del energi och svett innan man har lyckats få ut alla fyra barnen. Sixten och Judith var inte särskilt motiverade, så det behövdes en del tjat och letande efter kläder, men de klädde förstås på sig själva. Bertil och Gunnar behöver ju däremot hjälp med allt, men fattar inte att det skulle gå snabbare och vara roligare om de var stilla. De smiter åt olika håll hela tiden. Och sen ska man klä på sig själv. Suck. Längtar så innerligt efter våren nu!

Lyckades i alla fall få en bild på oss i snön där det ser ut som att det var en jättehärlig stund. Det var det inte. Gunnar gallskrek, Bertil ramlade, Sixten och Judith blev osams. Fast det var lite kul också, barnen hjälpte till att skotta och Judith lärde Bertil att göra snöänglar. Men nu räcker det med snö, och jag hoppas kunna lämna huset imorgon.

Insnöade på sportlovet

Denna vecka är det sportlov för Sixten & Judith. Planen idag var att åka till Sickla för att de skulle få gå på bio. Men den sibiriska kylan i kombination med snökanonen gjorde att vi kom absolut ingenstans. Det vräkte ner snö och blåste halv storm. Folk kunde ta sig till jobbet verkade det som, men att få iväg fyra barn inklusive dubbelvagn på bussen var över min förmåga. Och tur var nog det, för även om vi hade lyckats ta oss ut är det tveksamt om vi hade kommit hem. Bussen slutade gå hit upp vid 14-tiden. Så är det när man bor i backen.

Så efter lunch fixade vi biomys på hemmaplan istället. De lyckades enas om att se Vaiana, och medan Judith och Bertil bullade upp med alla täcken och kuddar och gosedjur som de kunde uppbringa, så poppade Sixten och jag popcorn och gjorde jordgubbsmilkshake. Bertil var med och tittade en del, men verkade mer imponerad av popcornen än själva filmen. Gunnar skulle sova, men det hade han tydligen inte lust med. (Sömn idag: 20 minuter på förmiddagen, 10 minuter när vi kollade på film och 10 minuter vid 16-tiden. Är det inte lite i underkant för en halvårsbebis???)

Efter filmen blev det lite segt. Jag ville bara få Gunnar att somna, medan Bertil var rastlös och hoppade och skrek och gjorde allt för att Gunnar inte skulle sova. Jag kände att vi verkligen, verkligen behövde komma ut, men att försöka gå ut med vagnen var lönlöst. Men lagom tills att Andreas kom hem från jobbet så lugnade sig snöfallet äntligen, och Andreas fick ta Gunnar så jag och barnen kunde gå utanför dörren en stund. De lekte i snön medan jag skottade. (De hittade t.ex. på leken “gömma sparkcykeln i snön”. Då fattar ni snömängden.) Vi har ju flera äldre på vår lilla radhusgata, så jag tittade till att de hade tillräckligt skottat för att komma ut. Hos en av dem var det helt igensnöat, så jag tog skyffeln och skottade upp en gång och gick in med posten till henne. Hon blev så glad för hjälpen att hon fick tårar i ögonen. En sån liten insats för mig, men som betydde jättemycket för henne. Det känns fint att kunna hjälpa till så. Förhoppningsvis orkar någon skotta en gång i snön åt mig när jag är gammal. Eller så bor jag någonstans där det aldrig snöar. Hoppas kan man ju.

Nybakt

Vi har kommit in i en bra period där vi bakar nästan allt bröd vi behöver. Dels sparar vi in en del pengar, dels är det ju gott. Och det finns få saker som slår doften av nybakt på morgonen.

Vår favorit är kalljästa frallor. Så himla enkla att göra och så himla goda att äta! Eftersom de jäst så länge så blir de nästan surdegssega, det gillar jag. Hög temperatur i ugnen och en skvätt vatten för ångans skull gör dem frasiga och fina på ytan. Degen behöver jäsa åtminstone 8 tim i kylskåp, så det är lagom att sätta den innan sovdags. Men det gör absolut inget om den jäser ännu längre, dagens sats har stått nästan 20 tim i kylen.

Här kommer det enkla receptet. Observera att om du dubblar mängden så behöver du dela upp degen att jäsa i två bunkar. Annars sväller den över kanterna och det blir väldigt mycket kladd att sanera i kylskåpet. Ta det från en som har testat. Frys in de frallor som du inte tror går åt inom två dagar.

Kalljästa frallor

10-12 st

  • 25 g jäst
  • 5 dl kallt vatten
  • 1/2 msk salt
  • 1 msk olja
  • 100 g havregryn
  • 500 g vetemjöl

Smula jästen i en bunke. Lös upp i en skvätt kallt vatten. Häll i resten av vattnet, saltet och oljan. Rör ner havregrynen. Låt gärna stå och svälla 5-10 minuter om du har tålamod. Rör sedan ner vetemjölet. Degen behöver inte knådas eller köras i maskin.

Täck bunken med lock eller plastfolie och ställ in i kylen, minst 8 tim men gärna mer.

När det är dags att baka ut frallorna, så sätt ugnen på 250 grader och ta fram degen ur kylen. Vänta tills ugnen är uppvärmd. Klicka sedan ut 10-12 degkluddar på en plåt med bakplåtspapper. Formen är inte så noga, men se till att de är ungefär lika stora. (Anledningen att vänta med att klicka ut degen tills ugnen är varm är att den annars flyter ut för mycket och frallorna blir platta.)

Sätt in plåten i mitten av ugnen. Häll i ett halvt glas kallt vatten eller 3-4 isbitar i botten av ugnen och stäng snabbt luckan. Grädda 12-14 minuter tills bröden har fått fin färg. Låt svalna på galler utan duk.

Liten ordbok om vinterväder

För ett par veckor sedan skrev jag ett inlägg om att det kändes som om vi hade kommit över puckeln, att det var nedförsbacken av vintern kvar. Det var ju naturligtvis helt uppåt väggarna fel. Tydligen hade det bara varit ett par månaders förvinter inför den riktiga vintern. Den som är här nu.

I det allmänna vokabuläret ingår nu uttryck som “sibirisk kyla” (vilket i praktiken bara innebär att det är svinkallt), “isvecka” (där temperaturen är under noll grader i hela landet en hel vecka i sträck och elen blir sjukt dyr) och “snökanon” (ihållande, ymnigt snöfall som gör att det knappt märks att man skottade för två timmar sen). Den där kanonen har gett 10-15 cm snö bara under dagen, och tyvärr ska den fortsätta även de närmaste dagarna. Temperaturen ska ner under -10 grader. Det känns som ett hån.

Denna vecka är det dessutom sportlov, och mina stora barn uttrycker ju gärna året runt hur mycket de ääääälskar snö. Låter ju perfekt! Men “ääääälskar snö” innebär tydligen att de inte vill vara UTE i snön, utan bara titta på den genom fönstret. Båda vägrar överdragsbyxor, en hittar inte sina vantar, en gillar inte att vara ute medan snön faller… Suck. Bertil är inte så road heller, och framkomligheten med dubbelvagn är minst sagt begränsad. “Begränsad” betyder i det här fallet att man får gå på bilvägen eller att barnen flyger som vantar i den skumpande vagnen när man plogar sig fram genom snövallarna.

Aldrig har väl våren känts så avlägsen som nu. Just när jag trodde att den var inom räckhåll. Snopet.

Mat-tjat

Med fyra barn i huset finns det ju alltid något att göra. Oftast är det de två små som kräver mest uppmärksamhet, passning, assistans och service. Men ibland är det de två stora som bjuder på den största utmaningen. Där är det ju en annan typ av föräldraskap som krävs. Vi hamnar i tjat, diskussioner och gnäll ganska ofta. Det hör säkert till, men det är ganska uttröttande.

Den här veckan har det varit maten som har varit mest tjafs kring. På Sixtens födelsedag var det inga problem, för då var det han själv som hade satt menyn. Men de andra dagarna… Knappt en tugga har de velat äta. Först var det en sötpotatisgryta, som i alla fall Sixten gillade förra gången vi gjorde den, men den här gången var det tvärnej från båda två. Igår gjorde vi majsfritters med tacotillbehör och trodde att vi skulle mötas av jubel och applåder. Icke. Judith tyckte verkligen inte om dem. Sixten kunde inte heller äta, men testade efter en stund de som var äggfria och de fick i alla fall godkänt, om än med viss tvekan. Idag satsade vi på ett säkert kort – potatissoppa. Men tyvärr, tyvärr kunde man ana att det var lök i, plus att kocken hade smakat av med en skvätt citron, och detta gjorde soppan fullständigt oätbar.

Det som vi föräldrar inte begriper oss på är hur t.ex. potatissoppan, som i vanliga fall är en favorit, inte alls går att äta bara för att den smakar lite, lite annorlunda. En mer rimlig reaktion tänker vi hade varit att de nämnde att den smakar annorlunda, men att den ändå slank ner. Men det är tydligen helt befängt att tro att det fungerar så. Nej, annorlunda är lika med oätligt. Det trista med detta är ju att stämningen kring matbordet blir spänd, för att inte säga otrevlig. Andreas och jag blir provocerade av barnens matvägran, och de blir sura och tysta, och då blir vi ännu mer irriterade. En sån middag kan man väl hantera, men när det blir flera i rad blir man ju bara trött och ledsen.

Två middagar återstår innan de ska till sin pappa. Vi lugnade dem med att det blir köttbullar och makaroner ena dagen och lax och potatismos den andra. När Judith hörde “lax” rynkade hon surt på näsan och fnyste åt oss. För hon gillar faktiskt bara RÅ lax, om vi nu hade glömt det. Suck. Vad ska man göra? Det klokaste är väl att bara sluta bli arg, men hur lätt är det när man lägger ett par timmar i köket varje dag på matlagning, disk, planering, dukning, osv? Ja, ingen har väl någonsin påstått att det är ett tacksamt jobb att vara förälder. Eller driva hotell- och restaurangverksamhet, som det mer känns som ibland.

Trösten just idag var att Gunnar gapade efter mer soppa och slet tag i min sked när det gick för långsamt, och Bertil åt två stora portioner och slevade i sig det snabbaste han kunde för han tyckte det var toppengott.

Överst: Oätliga majsfritters
Nederst: Shuffla! Mellolåtarna på repeat här hemma nu.

Liten blir större

Gunnar växer, lite i fortaste laget tycker jag nog. Idag bytte vi – motvilligt – från liggdelen till sittdelen på vagnen. Han är ju snart sju månader, så det är verkligen dags. Men ändå är det som att jag vill hålla kvar känslan av att jag har en liten bebis fortfarande.

Gunnar verkade i alla fall motiverad för han hjälpte glatt till när vi fixade med delarna. Och när han väl satt i vagnen såg han ändå så liten ut bredvid Bertil. Men det var nyfikna ögon som kikade ut över kanten på åkpåsen, och en liten kall näsa i nästan -10 grader. Var tog vårkänslan vägen?

Tvättmaskinstvätt

Nu blir det husmorstips! Jag har tyckt att det har luktat lite unket från vår tvättmaskin ett tag. Har liksom inte kommit mig för att göra något ordentligt åt det mer än att vara noggrann med att låta luckan stå vidöppen mellan tvättarna för att vädra och torka ur maskinen. Men idag fick jag äntligen ett ryck. Så istället för att slänga in kläderna i maskinen började jag googla “rengöra tvättmaskin”.

Det finns nog inget hushållsrelaterat besvär som inte kan åtgärdas med bikarbonat eller ättika. Det gällde även tvättmaskinsrengöring, visade det sig. Jag blandade bikarbonat och vatten till en smet och la i tvättmedelsfacket, och hällde några deciliter ättiksprit direkt i trumman. Kändes fullkomligt livsfarligt, men det stod på massor av sidor så jag testade ändå. På med maskinen – tom förstås – på varmaste programmet, 95 grader. Stängde dörren till tvättstugan för säkerhets skull. När tvättprogrammet var klart var den dåliga lukten i princip borta. Sen gjorde jag också rent den där gummilisten kring luckan. Fy fasen alltså. Där var det mycket äckligt smuts. Orkar knappt tänka på att vi tvättat våra kläder i den smutsen. Blä.

Men fokus på rätt saker – nu är ju maskinen ren och fräsch och igång med en vanlig tvätt. Känner mig huslig och stolt som orkade ta tag i en sån riktigt tråkig måste-fixas-grej. Borde väl göra något liknande med diskmaskinen, borde torka alla skåpsluckor i köket, borde göra rent ugnen, borde rensa avloppet i duschen… Ska bara köpa mer ättika och bikarbonat först.

Sixten 11 år!

Den 23 februari 2007 var en snöig och kall fredag, precis som i år. Idag har vi firat vår fina 11-åring med presenter och önskemiddag. Lasagne och glass och chokladfondue med vit choklad stod på menyn. Höjdpunkten idag var nog den hett efterlängtade datorn som han fick, med hjälp av sparade pengar och ett tillskott från oss. Så härligt att få göra honom båda överraskad och överlycklig!

Bertil gillade konceptet med födelsedag och sa väl 50 gånger “Jag också få pelenter!”, och hoppades att Sixten skulle få en brandbil i åtminstone ett av sina paket.

Någon brandbil blev det inte, men jag tror 11-åringen är nöjd med dagen ändå. Grattis älskade Sixten!

Födelsenostalgi

Imorgon fyller Sixten 11 år. Min stora kille! Det känns ju galet när jag tänker på hur fort tiden har gått. Jag blir så nostalgisk av årsdagar, så idag tänker jag tillbaka på den där pirrande, spännande adrenalinkicken som jag fick när jag hade gått och lagt mig på kvällen den 22:a, och insåg att värkarna hade smugit igång. Jag var så peppad inför förlossningen och såg verkligen fram emot att få vara med om den där livsomvälvande upplevelsen.

Det tog ju ett drygt dygn innan Sixten väl kom ut, strax innan midnatt den 23 februari 2007. Det var många timmars hårt arbete, både fysiskt och psykiskt. Men så värt varenda minut och varenda värk när han väl låg där på mitt bröst. Jag är så tacksam att jag fick en positiv upplevelse av att föda barn, för det har gjort att jag inte har känt mig rädd inför mina andra förlossningar. Ja, det är sjukt jobbigt, ja, det gör sjukt ont, men det går.

Jag tycker det är häftigt att jag har gjort det fyra gånger. Det hade jag aldrig trott. Alla födslar har varit olika men också med många likheter. Den första var lång, den andra svårstartad, den tredje var så snabbt på slutet, den fjärde var mest intensiv. Alla fyra har jag tagit mig igenom utan medicinsk smärtlindring. Jag kan faktiskt inte komma ihåg att jag en enda gång har tänkt att jag vill ha något mot smärtan, däremot har det kommit en punkt under varje förlossning där jag har känt att jag inte orkar mer eller att det inte går att föda. Men det har gått att ta sig över den punkten varje gång, och ut har de kommit, de små bebisarna.

Herregud vad häftigt att få ha varit med om detta fyra gånger! Att få upp ett nyfött litet knyte på bröstet och höra deras allra första skrik, att få möta deras blick för första gången, att få hålla i den lilla kroppen som har rört sig därinne i magen i så många månader. Och allt det som kommer sedan – att få ett första snett och tandlöst leende, se de första stegen, höra ett första “mamma!”, torka tårar, få de varmaste kramarna, svara på frågor, prata om dagen vid matbordet. Herregud, nu blir jag helt tårögd. Tänk att få följa dem genom livet. Det är stort. 

Men nu ska vi slå in paket och förbereda firande av elvaåringen imorgon. Hurra!

Sixten / Judith / Bertil / Gunnar

Sparsamt

Som jag har skrivit tidigare, så är mitt intresse för ekonomi och pengar väldigt svalt. Men eftersom jag vill snåla med föräldradagarna så mycket det går under det här första året, när jag inte behöver tänka på SGI och sånt, så gäller det ju att hålla i pengarna. Dessutom håller vi drömmen om en utlandsresa under nästa vinter vid liv. Det är i alla fall väldigt motiverande när det är smällkallt och snöigt ute.

Igår gjorde jag något så förnuftigt som att summera mina utgifter under den senaste månaden. Från 20 jan – 20 feb. Jag vet inte exakt hur mycket jag hade att röra mig med, men minns att det var väldigt lite. Med “väldigt lite” menar jag strax över tusenlappen. Storhandling och bensin har Andreas betalat, så det handlar alltså om de där småutgifterna som lätt drar iväg. Typ tänka “handla mjölk” men komma hem med allt möjligt annat också.

788,50 kr. Japp, det är på riktigt så lite jag har gjort av med under en månad. Jag var väldigt förvånad själv. Jag har fikat på öppna förskolan några gånger handlat lite smågrejor som har saknats i kylskåpet, men that’s it. Inga andra utsvävningar.

Det roligaste är att i dessa 788,50 kr ingår även tre (TRE!) mobilabonnemang, för mig, Sixten och Judith. Vi har Vimla, och med tipsrabatter och halva-priset-erbjudande så betalar jag 100 kr/mån för oss tre fram till maj. Därefter ca 250 kr. (Hojta till om ni vill ha en tipslänk – det blir 10 kr rabatt per månad för både tipsaren och den som tecknar abonnemang så länge båda är kvar som kunder.)

Jag fick till och med tillbaka 100 kr när jag lämnade tillbaka den där vita tröjan som var köpt på rea. Så egentligen landar jag på -688,50 kr för en månad. Det går bra nu!

Det är förstås inte kul att leva så snålt för jämnan. Men kul att se att det går. Det blir också spännande (hallå – nu börjar jag ju gå till överdrift här!) att se vad hela matkostnaden blir för februari, för vi har verkligen försökt tänka klokt och billigt utan att äta tråkigt. För pengar som vi sparar nu kan ge varma, soliga dagar längre fram. Och såna dagar kan man aldrig få för många av. Never enough summer!

Summering / Målbild