Fem bebisar har blivit stora

I februari 2007 blev vi föräldrar för första gången. Vi var fem nyblivna, pratiga, fikasugna mammor som fattade tycke för varandra och umgicks mest hela tiden. Och när vi inte sågs skrev vi till varandra och delade bebislivets alla fram- och baksidor. Det var verkligen en ynnest att få bli dela föräldraledigheten med dem.

Vi fortsatte träffas och syskonen började dyka upp, och sen kom några tuffare år med separationer, jobb, utmattning och annat som livet skickade i vår väg. Vi höll kontakten och stöttade och peppade varandra.

Men så har åren gått, vi bor mer utspritt och barnen väljer sina egna kompisar. Har skolscheman och aktiviteter, går på kalas på helgerna. Så träffarna glesades ut och plötsligt hade det gått förskräckligt lång tid sen vi sågs allihop.

I höstas fick vi till en efterlängtad middag, bara vi mammor, och idag var det dags att ses med hela familjerna. Ett väldigt härligt kaos där vi numera kan räkna ihop 16 barn! Jag fick ju bita mig i tungan för att inte låta som en gammal faster och säga ”Åh vad stoooora ni har blivit!” till alla barnen. Fast de så klart hade blivit det.

Och så fantastiskt häftigt att se hur de har blivit stora barn. Om några veckor fyller de äldsta 11 år. Det var ju en evighet dit, bortom vår tankevärld, när vi satt och ammade i soffan tillsammans och la dem på rad för att ta kort. De slapp ligga ner idag, men ett gruppfoto var de vänliga nog att ställa upp på. I åldersordning naturligtvis, det skiljer ju ändå elva dagar mellan äldsta och yngsta. Rätt ska vara rätt.

Februari 2007

Januari 2018

Fem mammor och jättemånga barn

Livet återvänder (tillfälligt)

En lugn morgon. Båda barnen sov till klockan 8. Därefter en relativt harmonisk frukost.

Sen hände det. Bertil lekte. Gunnar kravlade runt och undersökte. Bertil pratade med honom, visade grejer. Gunnar tittade med stora ögon.

Vi satt alltså ensamma kvar vid bordet i lugn och ro, Andreas och jag. Det var nästan overkligt. Som en glimt av hur livet var förut, och kommer att bli igen. Och det var helt ljuvligt.

Vi passade naturligtvis inte alls på att njuta, utan skyndade att planera inköpslistan för att kunna storhandla. Man kan inte ligga på latsidan.

I tio minuter varade lugnet. Det ni! Tio minuter. Wow.

Jo, det hände på riktigt. Kolla!

Blodspår

Efter frukosten imorse låg Gunnar på golvet och kravlade runt. Bertil läste en bok och Gunnar ville vara med. Det ville inte Bertil. Själv hade jag fullt upp med att leta reda på kläder, packa skötväskan, fixa någon lunch att ta med, kolla busstider, osv. Tänkte komma iväg hyfsat tidigt till öppna förskolan. Gunnar gnällde lite, så jag lyfte upp honom och bar honom på armen samtidigt som jag fixade.

När jag gick in i badrummet efter ett par minuter för att borsta tänderna såg jag i spegeln att han var helt röd på kinden. Tittade igen och insåg att det var blod. Började kolla efter ett sår men hittade inget i ansiktet. Tittade ner och såg små blodfläckar på min tröja, och upptäckte till slut ett litet sår på hans pekfinger. Drog snabbt slutsatsen att han måste ha skurit sig på en boksida. Ingen allvarlig skada, tur det.

Men hur kan så mycket blod komma från ett så litet finger? Jag torkade med papper, försökte med plåster (helt omöjligt förstås), tvättade med vatten, försökte hålla tryck på såret… Men det bara fortsatte droppa och kladda ner. Han hjälpte inte precis till heller utan viftade och sprattlade och ålade för att komma ut min famn. Till sist lyckades jag få honom att amma, så jag kunde hålla fingret stilla en stund. Man kunde tro att det hade hänt något betydligt värre när man såg högen med blodigt papper efteråt. Bertil var hjälpsam och plockade fram plåster efter plåster och sa “Stackars Gunnar!”.

Och gissa vilken tröja jag hade på mig? Den nya vita, naturligtvis. Vad annars? Jag tror jag hann ha på mig den i 35 minuter ungefär. Jag fattade ju att den skulle bli smutsig, men just blod? Ska försöka hitta något bra sätt att få bort fläckarna då…

Syskonlika

När jag var gravid med Gunnar och fick veta att det skulle bli en pojke till, så förväntade jag mig en kopia av Bertil. Kvist-generna är starka, och det kändes ju rimligt att det skulle bli en till som var mest lik Andreas. Men ut kom Gunnar, och såg inte alls ut som Bertil. Visst finns det liknande drag, men någon kopia är han inte.

Jag har flera gånger tänkt att han är lik Judith, och flera andra har också sagt det. Men jag tycker det är så svårt att se ändå. Tills jag bläddrade bland några gamla bilder, och såg Judith vid 1 1/2 års ålder. Det är inte bara mina mammaögon som ser likheter, väl?

Gunnar knappt 6 mån, och Judith 1 år 3 mån.

Judith, 1 1/2 år. Och så fina Sixten förstås!

Hemmadag

Idag har vi bara varit hemma. Bara pusslat, läst böcker, ätit (eller i alla fall försökt få Bertil att äta), pratat, gått på pottan (Bertil igen), lyssnat på musik och sjungit. Gunnar sovvägrade hela förmiddagen. Ute är det minusgrader och 15 cm snö eller så. Min motivation att gå ut är lika med noll.

Men det duger ju inte. Nej nej, klart att Bertil ska få komma ut i snön och leka. Dessutom sover Gunnar bättre om vi går ut med vagnen. Så sagt och gjort. Först pottan, sen blöjbyte på Gunnar, sen amning, sen påklädning av oss alla tre. Då var ju ganska trött redan, men nu minsann skulle vi utanför dörren och få frisk luft. Som tur var somnade Gunnar nästan direkt, och Bertil tyckte det gick bra att promenera själv. Åtminstone de första 100 metrarna. Sen kom det först “Bär mig mamma!”. Nej, du får gå själv, nu skulle vi ju ut och röra lite på oss, sa jag vänligt. “Bär mig!” skrek Bertil till svar. Sen slängde han sig på marken och sa “Gå hem!” några gånger.

Vi kom inte så långt hemifrån. Inte ens till stora lekparken på andra sidan vägen. Vi fastnade halvvägs. Fick honom att springa lite i snön i alla fall, sen satte han sig ner på marken. “Gå heeeeeem. Jag är trött. Hem och sova lite grann.” Det hade ju gott kunnat vara mina ord, men de kom från Bertil den här gången. Han la sig ner på gångvägen, gnällde över vantarna, fick snö i ansiktet och blev ledsen. Jag kämpade på några minuter till, men sen gav jag upp. Jag vill inte vara ute, och om inte Bertil heller vill så ser jag inte poängen.

Herregud vad det känns avlägset med sommar just nu.

Tur att Bertil ändå muntrar upp när vi är hemma. Han har börjat säga så mycket roliga grejer nu. Vill du ha något att äta? frågade jag. “Jaaa! Gärna! Jag tänkte på memme!” (Memme är hans ord för smoothie.) Och ibland får man tillbaka sånt man själv säger. “Nej, sa jag” sa jag bestämt till Bertil. “Jo sa jag!” fick jag till svar. Bäst var ändå när han kramade Gunnar och mig: “Bästa min kompis Gunnar! Jag älskar dig. Och dig. Älskar både och!”

Bildbevis. Vi kom i alla fall utanför dörren idag.

Enkla nöjen

En del föräldrar undrar var vi gör hela dagarna för att underhålla Bertil. De upplever att deras egna barn kräver nämligen så mycket stimulans. Jag tror att det oftast är vi föräldrar – inklusive jag själv – som behöver komma ut ur huset och hitta på saker.

Först kan jag väl säga att Bertil gärna skulle vara hemma dygnet runt om han fick bestämma själv. Han säger ofta nej när jag säger att vi ska gå ut eller iväg någonstans. Men när vi väl kommer iväg brukar han tycka det är kul. Allt man ska göra med en tvååring plus bebis tar per definition lång tid. Så att ta bussen kräver att jag påbörjar packning av skötväska och påklädning minst 45 minuter innan bussen går. Minst. Det tar tre minuter att gå till närmaste hållplats, men eftersom jag alltid måste springa tillbaka in åtminstone en gång, oftast två, för att hämta något jag har glömt, så går jag helst en kvart innan.

Väl hemifrån åker vi buss och byter i Ektorp. Har vi tur ser vi en ambulans vid sjukhuset. En gång såg vi två stycken som möttes. Det var den dagens höjdpunkt. Ibland ser vi en brandbil eller polisbil, eller en grävmaskin. Då har vi samtalsämne för en halvtimme framåt. I närheten av Ektorp finns en stor byggarbetsplats. Där har vi stannat många gånger och tittat på lyftkranar och maskiner. Häromdagen lyfte de betongväggar. Snacka om action.

Tar vi oss ända till våra gamla hoods i Järla så kan vi gå förbi sjön och titta på alla gräsänder. Någon gång ska vi komma ihåg att ta med bröd att mata dem med. I Sickla kan man göra ärenden och äta en banan på Ica, eller leka en stund i lekrummet. Och så finns Dieselverkstan med världens bästa bibliotek.

I Nacka Forum är det också roligt med bibblan, och så finns det en leksaksaffär där vi lätt kan gå omkring en halvtimme. På Clas Ohlsson fanns förut en karaokemaskin som man fick testa, kanske tog de bort den efter Bertil många och långa besök? Men glashissarna i köpcentrumet finns förstås kvar, och där kan man åka både upp och ner. Bertil vill helst trycka på “minus ett” oavsett vart vi ska.

Ni hör ju – det är high life hela dagarna! Eftersom jag oftast inte har bråttom så kan vi ta allt i Bertils takt, och slipper därmed en hel del (men inte alla) utbrott. Det låter kanske torftigt för somliga, men det är så härligt att se Bertil skutta runt och utforska, och sedan höra honom återberätta allt som är så spännande för honom. Jag är helt övertygad om att detta är tillräcklig “stimulans” för en tvååring. Sen vill vi så klart gör andra saker också, och träffa folk. Men ofta räcker såna här enkla nöjen.

Oro och otrygghet

Satt och väntade på bussen i iskalla vindar och snö som började vräka ner. Bultande huvudvärk och frusen. Den första bussen kom visst inte alls. (Det här borde varit elände nog.) Barnen har somnat i vagnen, så jag scrollade lite på Facebook, och hajade till.

Läser att ett barn, en 9-åring, har blivit rånad igår eftermiddag. I korsningen utanför barnens skola, i vårt gamla område Järla sjö. Alltså vid halv fyra, på väg hem från skolan. Ett gäng på fem personer har gått fram och rånat ett barn. Jag blir så jävla förbannad att jag knappt hittar ord. Hur ska jag nu kunna låta Sixten gå till bussen själv efter skolan, eller låta honom hänga med kompisarna hem? Eller låta honom vara ute på egen hand och leta Pokémons?

Innan jul var det ett gäng i Nacka som också gav sig på barn och ungdomar i köpcentrumet och tog deras mobiler. Vad är det för ynkliga kräk? Vad är det för fel på såna människor? Jag kan inte fatta.

Utöver detta har det också varit flera inbrott eller inbrottsförsök i vårt område den senaste tiden. Boende har rapporterat om personer som har gått på altanen eller till ytterdörren på kvällen/natten och lyst in med ficklampor. I förra veckan hörde en boende hur någon gick på entrévåningen när hon var nere i källaren. När hon gick upp för trappan så smet de genom ett fönster.

Jag vill inte låta mig och min familj begränsas av sånt här, men hur skulle jag kunna inte bli orolig? Jag blir arg och förbannad för att vi ens behöver fundera över detta. Jag tänker att människor i allmänhet är snälla och vill varandra väl. Varför ska då några idioter förstöra?

Symptomlindring

Både Sixten och Judith har stora problem med eksem. Det blir liksom aldrig bra, bara olika stadier av dåligt. Just nu är det värst för Sixten, där eksemen har satt sig runt ögon och mun. Det rinner och kliar i ögonen, han har sår runt munnen och det är så klart omöjligt att inte gnugga och klia. Tycker så synd om honom! Det ser verkligen inte roligt ut.

Vi smörjer och smörjer, provar kräm efter kräm. Något hjälper en vecka, några dagar, sen är det samma elände igen. Vinterväder med kyla, fukt och noll sol är sämsta tänkbara för känslig hud. Så vi smörjer ännu mer, testar ännu fler krämer. Det känns tröstlöst.

Nu var det så dåligt att vi var tvungna att gå till vårdcentralen. Dit har vi naturligtvis gått flera gånger tidigare i samma ärende, men det känns lika tröstlöst för läkarna är helt ointresserade av att hitta bakomliggande orsaker till eksemen. Det avfärdas med “atopiskt eksem” och lite nya recept på krämer. Exakt så blev det idag. Fem preparat skrev läkaren ut: tre sorters krämer, plus ögondroppar och antihistamin. Det är nödvändigt nu, för vi måste få bukt med de värsta utslagen. Krämerna kommer säkert hjälpa också, men när behandlingen är slut om 2-3 veckor, så kommer eksemen att komma tillbaka direkt. Det är samma visa varje gång.

Vi provade att under en månad innan jul helt utesluta gluten ur barnens kost, men det gav inga resultat. Kanske hade vi behövt hålla på längre, men jag tror inte endast gluten hade hjälpt. Överväger att prova att utesluta mjölk istället, men tveksamt om det kommer göra någon skillnad heller. Ska försöka få till ett nytt pricktest för att i alla fall få någon sorts indikation om det finns några andra allergier, förutom katt, gräs- och björkpollen.

Åh, jag är desperat! Jag vill så gärna hjälpa dem, hitta en lösning så att de blir kvitt de här jobbiga allergierna och eksemen. Men hur?

Dagens skörd. Tacksam att barnens medicin är kostnadsfri, men hade det inte varit billigare i längden att hitta orsaken istället?

Två veckor vego

Ett av målen vi satte upp för 2018 var att äta mer grönt. Än så länge går det som på räls. Inte minsta lilla skinkbit har vi ätit under de här två veckorna, om man med “vi” menar Andreas och jag. Det känns inte det minsta svårt, bara roligare och godare med nya maträtter på repertoaren. Vi har hittat tre kokböcker med riktigt bra, vettiga, lättlagade och rimliga vegorecept. Mera vego och Ännu mera vego av Sara Ask och Lisa Bjärbo, och Vego på 30 minuter av Ylva Bergqvist. Rekommenderas.

Ännu roligare är att det faktiskt har funkat okej med övervägande vego till barnen också. Det har – utan vetskap – ätit lasagne med sojafärs, och även enchilladas fyllda med sojafärs, ris och majs. När de hade ätit dem med god aptit, och Judith hade sagt de magiska orden “Det var super-duper-duper-DUPER-gott!” så avslöjade vi att det inte var vanlig köttfärs. Man såg på hennes min att hon blev både bekymrad och lite arg, men då kunde hon inte neka till att hon faktiskt tyckte om det.

Idag slängde jag ihop (älskar att kunna säga det, som om det var en enkel sak) en soppa till lunch. Morot, lök, vatten, kokosmjölk, grönsaksbuljong, gurkmeja, en näve röda linser och en matsked miso som jag mixade slät. (Här gick det helt åt skogen ett tag – locket på blendern åkte av och sprayade gul soppa över halva kökbänken, så jag övergick till stavmixer där mixerbladen lossnade… Men jag lyckades rädda situationen och mixade en portion i taget i blendern. Herregud, som om det inte var tillräckligt med en gnällig, sovvägrande bebis och en tvååring utan blöjor.) Sixten åt en hel portion och tyckte att det var okej. Judith gillar inte kokosmjölk, så hon var inte så förtjust men hon smakade några skedar i alla fall. Bertil åt också, och till och med Gunnar fick smaka lite grann och verkade mycket nöjd.

Och hur har vi då fått Sixten & Judith att smaka på en massa ny mat? Med hederliga gamla stjärnor, förstås. En klistermärkesstjärna för varje ny maträtt (eller utmanade ingrediens), och efter de har samlat ihop tio stjärnor väntar en liten belöning. Mutor är ju grunden i all framgångsrik barnuppfostran. Nja, kanske inte, men ibland fyller mutorna onekligen en funktion.

Ikväll blir det rödbetsbiffar. Får se om någon av dem vågar testa för att få en stjärna. Men idag fegar vi och steker varsin vanlig hamburgare till dem också. Annars får vi nog snart utmärkelsen för årets jobbigaste föräldrar.

Nya kläder

Efter misären i klädaffären häromdagen, så kom jag ändå hem med två par jeans. Ett par var acceptabla och det andra paret fick jag lämna tillbaka. Bytte det mot en ny tröja.

Den är vit, stickad och tvättas i 30 grader. Moahahahaha!

Jag är inte bara hopplös på att handla kläder, jag kan inte heller ta en vettig spegelselfie.