Läsning: Jämställda

Eftersom vi har valt att vänta med förskola för de små barnen, så betyder ju det att någon av oss måste vara hemma. Hur delar man då upp det? Det är ingen lätt fråga, men här har vi i alla fall fördelen att vi tjänar ungefär lika mycket, och framförallt att båda är lika sugna på att vara hemma med barnen. Det blir ju inte utrymme för några ekonomiska utsvävningar under de här åren, utan vi måste vara sparsamma. Snåla med föräldradagarna, pussla och fundera.

Men hur ser det ut i ett större perspektiv? Vi känner en frustration över att det bara förutsätts att alla barn ska börja på förskolan tidigt, att alla bör jobba heltid, och att det beskrivs som en kvinnofälla att vara hemma länge med barnen. Det är långt ifrån hur jag ser på det, utan jag tror att både barn och föräldrar hade mått bättre av att få vara hemma tillsammans längre. Samtidigt är det självklart att män och kvinnor ska ha samma möjligheter på arbetsmarknaden.

När jag fick tips om boken Jämställda – men inte på mannens villkor och barnens bekostnad av Per Kågeson kändes det ju som att här finns alla svar vi letar efter. Titeln lovade ju onekligen mycket. Det är en riktigt faktatung bok med massor av siffror och analys, men eftersom mitt intresse för ämnet är stort så gick det förvånansvärt lätt att ta sig igenom. (Förutom när det blev räkneexempel, då stängde min siffersnurriga hjärna av.) Boken rör sig mycket kring vikten av en trygg och stark anknytning för att barnen ska må bra.  Förskolan kan vara bra, men inte för så små barn som ett- och tvååringar och inte med de långa vistelsetider som de ofta har. Författaren tycker att upp till tre timmar kan vara bra för 3-5-åringar, men “resten av tiden på dagis är tillkommen i syfte att ge föräldrarna mer tid för förvärvsarbete”.

Det var också intressant att läsa om mannen som måttstock, och hur kvinnors totala arbetsbörda har ökat när de både ska ta hand om barn och hushåll och samtidigt arbeta. Författaren beskriver också hur vårt ökade välstånd länge gick till arbetstidsförkortning, men att sedan 80-talet har allt överflöd gått till konsumtion. Det är ju galenskap. “I ett barnrättsperspektiv finns alltså anledning att fråga sig varför så liten del av den ekonomiska tillväxten kommit de minsta till del.” Amen to that.

När det kommer till författarens förslag om hur det ska förändras så föreslår han att föräldraförsäkringen ska utökas till två år. Heja! säger jag. Sen diskuterar han också olika varianter av “partiell medborgarlön”, och här kan man ana att han står långt till vänster på partiskalan. Det är säkert ett bra förslag, men låter inte så troligt att de kommer att genomföras.

Nej, jag vet inte om jag blev så mycket klokare om hur vi ska uppnå en bättre jämställdhet där det funkar att vara hemma längre med barnen. Men jag fick med mig en massa fakta om att små barn mår bättre av att vara hemma än att tidigt skolas in på förskolan. (Obs – bortsett från barn som lever i familjer med missbruk och andra allvarliga problem.) Det är skönt att ha på fötterna, för de diskussionerna hamnar man i lite nu och då som hemmaförälder. Senast idag på öppna förskolan i Ektorp faktiskt, där en i personalen upplyste mig om att jag måste tänka på pensionen.

Det som ändå skaver efter läsningen är en känsla av att barnen ses som ett projekt. Barn ingår i vårt livsmönster, men de ska helst bara passas in i det vi redan har. Många är inte beredda att göra några större uppoffringar i inkomst eller karriärmöjligheter för att ge barnen en tryggare start i livet. Det är så allmänt vedertaget att alla barn ska gå på förskola att få ens ifrågasätter det. Jo, när de ska skola in barnen och de gråter (ofta även föräldern, om än i smyg) och det känns jobbigt och fel. Det är ju en signal att lyssna på, att det är onaturligt att lämna ifrån sig ett litet barn på det sättet. En ettåring kan inte förstå att man kommer tillbaka och hämtar på eftermiddagen. Javisst vänjer de sig, men är det något positivt egentligen? (Ungefär här blir jag tårögd och önskar att jag kunde gå tillbaka och göra om och göra rätt med Sixten och Judith, som skolades in vid 1 1/2 år.)

Någon lösning från politikernas sida för att underlätta att vara hemma länge med sina barn kommer vi inte se på länge. Det blir till att fortsätta pussla, snåla och komma på egna lösningar. Men det är det värt. Pensionen då? Pensionen??? Ja, vi försöker spara lite extra trots att det är tajt. Och karriär, det är inget jag ser framför mig ändå. Men helt ärligt, har man någonsin hört om en människa som sagt på sin dödsbädd “Jag ångrar att jag inte jobbade mer”. Knappast va?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *