Enkla nöjen

En del föräldrar undrar var vi gör hela dagarna för att underhålla Bertil. De upplever att deras egna barn kräver nämligen så mycket stimulans. Jag tror att det oftast är vi föräldrar – inklusive jag själv – som behöver komma ut ur huset och hitta på saker.

Först kan jag väl säga att Bertil gärna skulle vara hemma dygnet runt om han fick bestämma själv. Han säger ofta nej när jag säger att vi ska gå ut eller iväg någonstans. Men när vi väl kommer iväg brukar han tycka det är kul. Allt man ska göra med en tvååring plus bebis tar per definition lång tid. Så att ta bussen kräver att jag påbörjar packning av skötväska och påklädning minst 45 minuter innan bussen går. Minst. Det tar tre minuter att gå till närmaste hållplats, men eftersom jag alltid måste springa tillbaka in åtminstone en gång, oftast två, för att hämta något jag har glömt, så går jag helst en kvart innan.

Väl hemifrån åker vi buss och byter i Ektorp. Har vi tur ser vi en ambulans vid sjukhuset. En gång såg vi två stycken som möttes. Det var den dagens höjdpunkt. Ibland ser vi en brandbil eller polisbil, eller en grävmaskin. Då har vi samtalsämne för en halvtimme framåt. I närheten av Ektorp finns en stor byggarbetsplats. Där har vi stannat många gånger och tittat på lyftkranar och maskiner. Häromdagen lyfte de betongväggar. Snacka om action.

Tar vi oss ända till våra gamla hoods i Järla så kan vi gå förbi sjön och titta på alla gräsänder. Någon gång ska vi komma ihåg att ta med bröd att mata dem med. I Sickla kan man göra ärenden och äta en banan på Ica, eller leka en stund i lekrummet. Och så finns Dieselverkstan med världens bästa bibliotek.

I Nacka Forum är det också roligt med bibblan, och så finns det en leksaksaffär där vi lätt kan gå omkring en halvtimme. På Clas Ohlsson fanns förut en karaokemaskin som man fick testa, kanske tog de bort den efter Bertil många och långa besök? Men glashissarna i köpcentrumet finns förstås kvar, och där kan man åka både upp och ner. Bertil vill helst trycka på “minus ett” oavsett vart vi ska.

Ni hör ju – det är high life hela dagarna! Eftersom jag oftast inte har bråttom så kan vi ta allt i Bertils takt, och slipper därmed en hel del (men inte alla) utbrott. Det låter kanske torftigt för somliga, men det är så härligt att se Bertil skutta runt och utforska, och sedan höra honom återberätta allt som är så spännande för honom. Jag är helt övertygad om att detta är tillräcklig “stimulans” för en tvååring. Sen vill vi så klart gör andra saker också, och träffa folk. Men ofta räcker såna här enkla nöjen.