Stress och sjukskrivningar

Läser på SVT Nyheter om stressade lärare. Hur allt fler blir utbrända och sjukskrivna. Men när de har varit sjuka för länge måste de byta jobb, eftersom Försäkringskassans regler säger att efter 180 dagar ska arbetsförmågan prövas mot hela arbetsmarknaden. I nästa artikel står det om hur många som blivit utbrända stressar tillbaka till jobbet för fort, och att utmattning tar mycket lång tid att läka. I allvarliga fall är man inte återställd efter tio år. Detta gäller förstås inte bara lärare. Nej, överallt, i alla yrkesgrupper sprider det sig.

Hallå?! Vad är det FK inte fattar? Det är ju naturligtvis inte bara jag som ser det sjuka i den här motsatsen. Villkoren i arbetslivet är sinnessjuka. Stress överallt. Och lägg på familj, fritidsaktiviteter och stora bostadslån så fattar man ju att folk kraschar med huvudet före. Och när man väl har landat så hänger Försäkringskassan där över en. Genast ska man tillbaka till arbetet. Läkarna är blixtsnabba med att skriva ut antidepressiv medicin, även om det egentligen är vila man behöver. Jag , och många jag känner, har varit med om det. Det är symptomlindring som gäller, istället för att man ska bli frisk på riktigt genom återhämtning, nedvarvning och omvärdering om vad som är rimligt för att orka med.

“Det finns ingen sjukskrivningskod för ångest.” “Jag överlevde första dagen tillbaka på jobbet, fullproppad med ångestdämpande.” “Läkaren sa att jag skulle prova anti-depp i några veckor. Om det hjälper, så vet vi vad det var för fel.” “När jag hade varit inne på akuten flera gånger, och gjort magnetröntgen av hjärnan och allt, så frågade en sköterska – Hur mår du egentligen? Det var första gången någon fattade att de fysiska symptomen berodde på något annat.” Några exempel från min bekantskapskrets. Jag blir helt förkrossad när jag hör detta. Och arg.

Efter att jag var sjukskriven på grund av depression och utmattning för drygt fyra år sedan, så har jag “bara” jobbat 50% eller 75%. Resterande tid av de 40 timmar i veckan som ALLA förväntas orka arbeta, får jag ingen kompensation för från FK. Den kostnaden får jag själv stå för, likaså lägre föräldrapenning, lägre SGI och lägre pension. För mig är det mer värt att hålla mig frisk, men det är ju inte så munter läsning när man får det orange kuvertet i brevlådan. (Oklart här vem som blir positivt överraskad när kuvertet öppnas, faktiskt.)

Samtidigt som jag accepterar att jag får nöja mig med att orka jobba deltid, så skriker det inom mig. Vad är det som har gått snett? Hur blev det så här? Hur kan så många ställa upp på de här orimliga villkoren, tills de till slut inte klarar en dag till och blir ytterligare en siffra i statistiken? Och framförallt – när, när, när ska det vända?

Jag har inga svar på hur det ska lösas på ett större plan. Men ju fler som drar ner på tempot och väljer att göra på ett annat sätt, desto bättre kommer i alla fall de att må. Och som vanligt landar jag i slutsatsen att vi borde flytta ut till en stuga på landet och odla våra egna grönsaker och hemskola barnen. Då var det bestämt, eller?