Regn. Depp. Ångest. Repeat.

Idag har jag en släng av existensiell ångest. Ösregn utanför fönstret, huvudvärk, nytt år och en helt tom kalender är några av orsakerna.

Jul och nyår är över, och de gjorde inte särskilt mycket väsen av sig. Det är helt okej, jag är ju ändå inget fan. Men å andra sidan behövs lite festligheter för att ge ett avbrott i vardagen. Samtidigt som jag tänker så, så drabbar den där ångesten mig. Det är ju vardagarna som är livet. Festerna är undantagen, precis som semestrarna, resorna, högtiderna. Vardagen får inte bli en enda lång väntan på avbrott. Hej floskler – men så är det.

Varje vinter inser jag samma sak, att jag bara går och längtar efter sommar. I Sverige kan man ju till och med längta efter sommaren på sommaren, eftersom den sällan håller vad den lovar. Så jag längtar efter sol, värme och ljus ungefär året runt. Och så sätter tankarna igång. Hur kan vi hitta ett annat sätt och en annan plats där vi kan leva, där livet inte blir en lång väntan på en sommar som sällan kommer? Samtidigt är det så många praktiska hinder, och så mycket som håller oss kvar här. Tankarna har snurrat så många varv redan att jag inte kommer på några nya infallsvinklar.

Då blir ångesten som värst. Ska jag stå ut med det här varenda år resten av livet? Jag borde ju ta ansvar för att förändra detta om det tynger mig så. Det blir ju inget nytt liv, ingen andra chans att göra annorlunda. Se där, då kan jag slänga in en dos dödsångest också. Herregud. Inte konstigt att jag är trött för jämnan om jag dels ska hålla alla de här tankarna i huvudet, parera ångesten och dessutom stå ut med mörker, kyla och regn.

Jaha, det var dagens muntra text. Håll till godo. Själv ska jag distrahera tankarna genom att ta hand om disken. Livet deluxe.

Dagarna. Livet. Ångesten.