Läsning: Jämställda

Eftersom vi har valt att vänta med förskola för de små barnen, så betyder ju det att någon av oss måste vara hemma. Hur delar man då upp det? Det är ingen lätt fråga, men här har vi i alla fall fördelen att vi tjänar ungefär lika mycket, och framförallt att båda är lika sugna på att vara hemma med barnen. Det blir ju inte utrymme för några ekonomiska utsvävningar under de här åren, utan vi måste vara sparsamma. Snåla med föräldradagarna, pussla och fundera.

Men hur ser det ut i ett större perspektiv? Vi känner en frustration över att det bara förutsätts att alla barn ska börja på förskolan tidigt, att alla bör jobba heltid, och att det beskrivs som en kvinnofälla att vara hemma länge med barnen. Det är långt ifrån hur jag ser på det, utan jag tror att både barn och föräldrar hade mått bättre av att få vara hemma tillsammans längre. Samtidigt är det självklart att män och kvinnor ska ha samma möjligheter på arbetsmarknaden.

När jag fick tips om boken Jämställda – men inte på mannens villkor och barnens bekostnad av Per Kågeson kändes det ju som att här finns alla svar vi letar efter. Titeln lovade ju onekligen mycket. Det är en riktigt faktatung bok med massor av siffror och analys, men eftersom mitt intresse för ämnet är stort så gick det förvånansvärt lätt att ta sig igenom. (Förutom när det blev räkneexempel, då stängde min siffersnurriga hjärna av.) Boken rör sig mycket kring vikten av en trygg och stark anknytning för att barnen ska må bra.  Förskolan kan vara bra, men inte för så små barn som ett- och tvååringar och inte med de långa vistelsetider som de ofta har. Författaren tycker att upp till tre timmar kan vara bra för 3-5-åringar, men “resten av tiden på dagis är tillkommen i syfte att ge föräldrarna mer tid för förvärvsarbete”.

Det var också intressant att läsa om mannen som måttstock, och hur kvinnors totala arbetsbörda har ökat när de både ska ta hand om barn och hushåll och samtidigt arbeta. Författaren beskriver också hur vårt ökade välstånd länge gick till arbetstidsförkortning, men att sedan 80-talet har allt överflöd gått till konsumtion. Det är ju galenskap. “I ett barnrättsperspektiv finns alltså anledning att fråga sig varför så liten del av den ekonomiska tillväxten kommit de minsta till del.” Amen to that.

När det kommer till författarens förslag om hur det ska förändras så föreslår han att föräldraförsäkringen ska utökas till två år. Heja! säger jag. Sen diskuterar han också olika varianter av “partiell medborgarlön”, och här kan man ana att han står långt till vänster på partiskalan. Det är säkert ett bra förslag, men låter inte så troligt att de kommer att genomföras.

Nej, jag vet inte om jag blev så mycket klokare om hur vi ska uppnå en bättre jämställdhet där det funkar att vara hemma längre med barnen. Men jag fick med mig en massa fakta om att små barn mår bättre av att vara hemma än att tidigt skolas in på förskolan. (Obs – bortsett från barn som lever i familjer med missbruk och andra allvarliga problem.) Det är skönt att ha på fötterna, för de diskussionerna hamnar man i lite nu och då som hemmaförälder. Senast idag på öppna förskolan i Ektorp faktiskt, där en i personalen upplyste mig om att jag måste tänka på pensionen.

Det som ändå skaver efter läsningen är en känsla av att barnen ses som ett projekt. Barn ingår i vårt livsmönster, men de ska helst bara passas in i det vi redan har. Många är inte beredda att göra några större uppoffringar i inkomst eller karriärmöjligheter för att ge barnen en tryggare start i livet. Det är så allmänt vedertaget att alla barn ska gå på förskola att få ens ifrågasätter det. Jo, när de ska skola in barnen och de gråter (ofta även föräldern, om än i smyg) och det känns jobbigt och fel. Det är ju en signal att lyssna på, att det är onaturligt att lämna ifrån sig ett litet barn på det sättet. En ettåring kan inte förstå att man kommer tillbaka och hämtar på eftermiddagen. Javisst vänjer de sig, men är det något positivt egentligen? (Ungefär här blir jag tårögd och önskar att jag kunde gå tillbaka och göra om och göra rätt med Sixten och Judith, som skolades in vid 1 1/2 år.)

Någon lösning från politikernas sida för att underlätta att vara hemma länge med sina barn kommer vi inte se på länge. Det blir till att fortsätta pussla, snåla och komma på egna lösningar. Men det är det värt. Pensionen då? Pensionen??? Ja, vi försöker spara lite extra trots att det är tajt. Och karriär, det är inget jag ser framför mig ändå. Men helt ärligt, har man någonsin hört om en människa som sagt på sin dödsbädd “Jag ångrar att jag inte jobbade mer”. Knappast va?

Städambitioner

Förra veckan gjorde vi en ambitiös plan om att ha måndagar som städdag, eftersom Andreas är ledig då. Vi plockade undan och dammsög. Det kändes jättebra då, men när det redan var måndag igår IGEN så kändes det inte lika kul. Är det rimligt att städa så ofta som en gång i veckan? Det kanske alla andra normala familjer gör? Här brukar det gå längre mellan städtillfällena. Men nu när Gunnar har börjat åla runt på golvet så känns det lite mer angeläget att hålla rent. (Ett alternativ hade ju varit att låta honom sköta städningen genom att samla upp damm på sina kläder, men det känns inte helt okej ändå.)

Jaja, måndag var ju städdag, så vi började… med en promenad. Men efter det började vi faktiskt på riktigt. Jag storstädade badrummet, till och med skurade golvet och putsade duschväggarna. Skinande rent och fräscht blev det, och jag kände mig överdrivet stolt. Sen var det bara resten kvar. Massor av grejer att plocka undan och lägga på rätt ställe, innan det ens gick att påbörja dammsugningen. Och så var det den aldrig sinande högen av tvätt, dels sånt som skulle tvättas och sånt som var rent som skulle vikas och läggas i garderoberna. Plus köket, som var belamrat av disk och grejer. Sen dammsugning. Så himla bra jobbat! Nu var det avklarat, och i tanken behöver man ju knappt befatta sig med städning någonsin igen.

Det tog väl några timmar, ett mellis och en middag tills det var kaos igen. Inte lika mycket kaos, men ändå redan stökigt. Det är ju så tröstlöst! Försöker finna någon glädje i att det är rent under oredan, men det hjälper bara pyttelite. Drömmer om ett självstädande hus, med en robot som såg till att alla leksaker, kläder, böcker och prylar automatiskt hamnade tillbaka på rätt plats. Tills det blir verklighet är det väl Andreas och jag som är robotarna i det här huset.

Nästa måndag ska vi städa igen. Fast då har vi en BVC-tid också på förmiddagen. Då kanske vi måste skjuta upp städningen, och om jag känner oss rätt så halkar vi ur vårt ambitiösa städschema då. Det krävs förvånansvärt lite för att bryta en vana.

Bildbeviset. Det var faktiskt rent och fint en stund.

6 månader

Idag blir Gunnar ett halvår. Hurra! Det är en milstolpe, tycker jag. Nu lämnar han pyttebebis-stadiet och börjar bli en stor bebis. Han smakar på mat, kan sitta korta stunder utan stöd, kravla sig runt, utforska saker genom att tugga på dem, och en hel del annat som han har lärt sig.

De har gått både fort och långsamt, de här sex månaderna. På ett sätt känns det som att han alltid har varit med i familjen, å andra sidan kan jag inte fatta hur snabbt han har gått från nyföding till den här lilla personen.

Gunnar är verkligen en liten stjärna, mjuk och go, söt och mysig. Det allra bästa är att han är så glad – han bjuder på leenden och gurglande skratt mest hela tiden numera. Vilken tur vi hade att det var just Gunnar som kom till vår familj!

Från nyfödd till sex månader, en bild för varje månadsdag. Älskade lilla kompis!

Billigt, gott och grönt

Vi har länge haft väldigt höga matkostnader. Vi har förstås räknat in andra förbrukningsvaror också, som blöjor, tvättmedel och hushållspapper, sånt som går åt i parti och minut i en barnfamilj modell större. Men nu har vi bestämt att vi ska försöka spara in 1000 kr i månaden. Det blir en utmaning. Att samtidigt låta Bertil sluta med blöjor och att gå över till vegetarisk mat kommer att underlätta.

De två senaste veckohandlingarna har vi lyckats hålla inköpen under 1000 kr. High five! Det gäller bara att man ändå handlar ordentligt, så att vi inte måste komplettera en massa under veckan. Då sticker det iväg igen, för man har ju aldrig kommit hem med bara mjölk och bananer även om det bara var mjölk och bananer man skulle handla.

Det bästa med det här är att maten är godare än vanligt. Vi provar massor av nytt och grönt, och det mesta har varit gott. Några exempel: “Köttfärssås” av belugalinser, spicy miso ramen med krispig tofu, grön thaisoppa, tacos med ugnsrostade grönsaker och hummus, laksa, grönsakspytt, burgare av svarta bönor, poké bowl och halloumi stroganoff. Sjukt goda grejer! Vi har dessutom kommit igång och baka en hel del bröd själv, och det känns ju bara lyxigare än köpebröd. Och så länge det inte känns torftigt och tråkigt med maten så är det ju nemas problemas att snåla in!

Familjen Skogsmulle

Ja, den rubriken är ju så långt i från sanningen man kan komma. Vi är verkligen ingen ute-familj, och på vinterhalvåret kämpar vi ständigt med att komma på idéer och aktiviteter för att komma ut lite grann i alla fall. Promenader går bra, men helst där man kan köra barnvagn då.

Men ibland överraskar vi oss själva. Idag var det jag som tittade ut på den bleka januarisolen och kände att skogen, ja det låter som en bra idé. Nu har vi ju turen att skogen ligger precis utanför dörren, eftersom vår radhusgata gränsar till Nyckelvikens naturreservat. Så på med varma kläder, upp med Gunnar i selen och ut på tur, aldrig sur!

Barnen hittade pinnar som de hade som vandringsstavar, och vi gick en sväng ut på berget och kollade på utsikten, testade några olika stigar, hittade en jättefin trädkoja och en gunga. Sixten lekte Gandalf med sin pinne, och Bertil lekte att den var en mikrofon och bjöd på Justin Biebers “Baby, baby oh”. Sen var det lagom att gå hem igen. Ingen hann bli ledsen, kall eller blöt. Det måste anses vara en lyckad utflykt.

Och så här efteråt, när vi hade en sån härlig timme i skogen, så känns det självklart att detta är något vi ska göra oftare. Jajemen, vi ska ut i skogen var och varannan helg, och snart börjar vi med ryggsäck, vandringskängor och stormkök. Åh så härligt frilufsiga vi ska bli! Check på det om tre månader?

Långt ifrån fredagspepp

Jag har sovit så dåligt den här veckan. Olika anledningar till det, som förkyld bebis, 8-åring som vaknar på nätterna, och vanlig insomnia, alla lika ovälkomna. Jag har klarat mig hyfsat ändå under veckan, men idag kom tröttheten i kapp. Jag fick till och med chans att vila en stund på dagen, men inte ens då kunde jag somna. Hela mitt sömnsystem är rubbat, verkar det som.

Med trötthet och sömnbrist kom ångesten som ett brev på posten. Tankarna snurrar i samma spår som förut. Så många faktorer i livet som jag känner att jag inte kan styra över just nu. Frustration över varannan-veckas-livet med de stora barnen. Önskar intensivt att de bodde hos mig på heltid. Egoistiskt, jag vet, men för mig hade det varit bäst.

Återkommer också till funderingar kring jobb, vardag, livet med barnen. Hur ska leva? Vad ska vi prioritera? Hur ska vi dela upp föräldraledigheten? Hur länge kan vi få ihop det ekonomiskt att ha barnen hemma? Och så en ständig längtan efter värme och sol, ett snällare klimat och mindre mörker.

För många saker att ta tag i. Saker i skolan som inte fungerar. Eksem som inte ger med sig. Har barnen fler allergier? Borde ringa och boka tid för pricktest. Ska också kontakta tandläkaren för uppföljning för Judith. Och just det, boka tid hos ögonspecialisten också för Judiths årliga kontroll. Den som hon skulle gjort redan i maj förra året, men som avbokades på grund av sjukdom och sedan aldrig blev av.

Idag känns det bara för mycket. Då blir jag så passiv, orkar inte ta tag i något av allt detta. Funderar bara i cirklar. Och som vanligt – efter några bra dagar med gott humör kommer ofta en dipp. Typiskt tråkigt. Jaja, det är ju i alla fall fredag. Trevlig helg eller nåt.

Vårkänsla

Nästan fem plusgrader (men väldigt blåsigt), sol och nästan all snö borta. Klart det känns som vår! Nu vet jag ju att det kommer bli kallt igen, vintern är ju långt ifrån över ännu, men den här dagen gav i alla fall en liten föraning om det härliga som väntar runt hörnet. En liten paus från vintern. Snart, snart, snart är det vår på riktigt!

Som pricken över i:et så åt barnen med god aptit av dagens middag, vegetarisk pastagratäng. De intet ont anande ynglingarna åt en slätmixad tomatsås med både röda linser, squash och champinjoner. Ja, vi går sannerligen mot ljusare tider.

Bonus-bra dag

De där dagarna som man tror ska bli värst, blir ibland precis så jävliga som man hade trott. Eller så blir de de bästa dagarna. De är säkert i det stora hela väldigt medelmåttiga dagar, men när man väntar sig det värsta så är allt bättre än det en bonus.

Idag är en sån dag som kunde spårat ur totalt, men som blev riktigt härlig. Gunnar sov riktigt uselt inatt, väckte mig och ammade typ tusen gånger och var vaken och gnällde och skrek vid flera tillfällen. Han fortsatte på samma sätt när vi kom upp på morgonen, och jag tänkte (och sa eventuellt högt också) att det här blir ingen festlig tillställning om han inte skärper sig. Han sov inte värst bra på förmiddagen, men gnället lugnade sig i alla fall.

Och så plötsligt stod jag där i köket, med två barn som nöjda lekte bredvid varandra på golvet, och började baka ut bröddegen som stått i kylen över natten. Dessutom skrev jag ett mejl som jag försökt få iväg i en vecka. Och när jag ändå var i farten slängde jag ihop en lunch som var någon slags potatis- och morotsomelett, som fick betyget “Jättegod mat, mamma” av Bertil. Vi hade riktigt trevligt, satt och pratade vid matbordet och improviserade en sång om muminpappan som åt potatispannkakor och smörgås.

Efter lunchen packade jag ner barnen i vagnen och tog bussen till skolan och hämtade Sixten & Judith. Gunnar sov som en liten griskulting hela vägen fram och tillbaka. Väl hemma fick barnen nybakade frallor till mellis. Hur härlig mamma är man inte då??? Som grädde på moset fick vi sålt en grej som stått och samlat damm länge, och så klirrade det in några trevliga kronor i kassan också.

High five på den här dagen, alltså! (Nu ska jag bara mota bort huvudvärken så kvällen blir lika bra.)

Sova i skift

På vägen hem från öppna förskolan idag så somnade både Bertil och Gunnar. Yes, precis enligt planen! Jag behövde verkligen lite vila idag. Satt på bussen hem och hade en kopp te och en lugn stund inom räckhåll. När bussen stannade vid vår hållplats ser jag två väldigt pigga bebisögon som tittar upp på mig. Soooo close… Gick en extra sväng men ögonen var lika pigga. När jag kikade ner i vagnen log han stort. Bara att ge upp och gå hem. Bertil däremot sov gott vidare i vagnen, och vaknade högst motvilligt när jag väckte honom en halvtimme senare.

Lite senare på eftermiddagen föreslog Bertil att vi skulle läsa en bok i sängen. Perfekt eftersom Gunnar behövde sova igen. Jag ammade honom samtidigt som jag läste, och han somnade nästan direkt. Första boken gick bra. Halvvägs genom den andra hörde jag själv hur min röst lät onaturligt släpig, och någon minut senare var texten lite suddig… Kämpade upp ögonen, men när sömnen är så nära är det ju nästan omöjligt att stå emot. Ryckte till av att jag höll på att tappa boken i stackars Gunnars huvud. “Vad hände mamma?” frågade Bertil och ville att jag skulle läsa en bok till.

Räddningen – både för mig och Bertil – var att Andreas precis klev in genom ytterdörren. Jag fick somna till en stund, och Bertil fick en vuxen som hade koll på honom. Jag kände mig inte så himla trött innan vi la oss i sängen, men det var som att kroppen tog chansen att ta igen lite sömn när tillfälle bjöds. Gunnar sov bredvid mig, men väckte mig strax igen.

Nu är det kväll, Gunnar har somnat mitt i amningen, Bertil är pigg och kommer somna senare än vanligt eftersom han sov middag (nödvändigt idag!) och jag är precis lika trött som innan jag vilade. Jaja, sova får jag göra när jag inte har småbarn längre. Hoppas jag.

Två pigga ögon och leendet du gav mig…

Frostbiten

Lugn ledig måndag. Terapi, promenad, fika, dammsuga, laga mat. Skön dag. Ute är det kallt. Minusgrader gillar jag inte, men just rimfrost är ju fantastiskt vackert. Som om hela världen har frusit i ett ögonblick. Också så kallt att min mobil frös och skärmen flimrade, men jag hann ta några bilder innan den la av helt.

Vi gillar ju att promenera, man pratar så bra då. Ett av få tillfällen när vi kan diskutera saker utan att bli avbrutna hela tiden. Nu kretsar samtalen mest kring Australien. Vi har ju en dröm om att kunna åka dit en längre period nästa vinter. Så sent som förra helgen bestämde vi oss för att lägga ner planerna, för vi insåg att vi inte kommer att ha råd. Men bara ett par dagar senare tog vi upp diskussionerna igen. Vi kan inte släppa den där drömmen. Tänk att få hoppa över större delen av vintern, byta den mot sommar och blå himmel. Även om det känns svårt att veta hur det ska gå att genomföra så blir vi väldigt motiverade när det tar tio minuter att skrapa bilen på morgonen och allt känns kallt och jobbigt. För även om det är vackert just idag så skulle jag byta rimfrost mot sandstrand alla dagar i veckan.