Sallad med pumpa och fetaost

I måndags kväll hade jag middagsbesök av en väldigt kär vän. Vi har pratat många timmar genom åren, delat både bra och dåliga dagar. Varit vimmelkantiga av sömnbrist när barnen inte sovit och fikat väldigt mycket. Det är fint med såna vänner.

Den här gången snöade vi mest in på mat och hälsa. Hon hade också läst Food Pharmacy så vi hade mycket att avhandla. Delade vår ångest över barnens matvanor. Gnällde över att det är så himla dyrt att välja ekologiskt. Konstaterade att Food Pharmacy är väldigt hardcore och inte rimligt att följa fullt ut.

Som tur var hade jag gjort mat som passade vårt samtalstema. Det var en sallad med pumpa, som jag hade bakat långsamt i 100 grader i 2 timmar + eftervärme. (Jag var liksom ändå hemma på dagen. Hade det varit middagstid hade jag kört pumpan ca 20 min i 200 grader.) Med en citron- och persiljedressing till salladen blev det riktigt gott.

Till efterrätt hade jag gjort ett nytt försök med den okladdiga kladdkakan. Den blev väldigt mycket kladdigare den här gången, och ungefär lika mycket godare. Receptet kommer en annan dag.

Pumpa- & fetaostsallad

  • 3 morötter
  • 1 liten zucchini
  • 2 stora nävar babyspenat
  • 2 dl tärnad butternutpumpa
  • 150 g fetaost
  • ½ frp gröna linser
  • 1 dl granatäppelkärnor
  • ½ dl solrosfrön
  • färsk basilika

Dressing

  • ½ citron
  • ½ dl olivolja
  • ½ dl hackad persilja (fryst går bra)
  • salt & peppar

Skala och tärna butternutpumpan. Lägg på en plåt och ringla över olivolja. Ugnsbaka till de börjar mjukna men har tuggmotstånd. Gärna på låg värme om du inte har bråttom.

Gör morot- och zucchininudlar med grönsakssvarv, eller skär i tunna fina stavar.

Skölj av linserna.

Lägg bladspenat på ett fat och varva morot, zucchini, pumpa och linser ovanpå. Smula över fetaost, strö på granatäppelkärnor och solrosfrön och toppa med massor av hela basilikablad.

Blanda dressingen i en skål. Zesta citronskalet, pressa citronsaften och häll i olivoljan. Rör i hackad persilja och salta och peppra.

Vill man ha något tillbehör till salladen så passar hel bulgur eller libabröd bra.

Lucia – tåg eller inte tåg

Luciamorgon. Det är ändå något speciellt tycker jag. Kanske för att jag alltid gillat att sjunga julsånger och minns den där mysigt pirriga känslan precis innan kören ska börja sjunga.

Numera är jag förpassad till åskådarplats. Det är också fint. Jag har sett barnen gå från sina första luciakaos till ett hyfsat uppstyrt skolbarnsled och genom tomte-tärn-pepparkaks-stjärngossekläder i olika storlekar.

I år hann vi med minsta marginal i tid. Det var proppfullt i kyrkan så vi tog VIP-platserna på orgelläktaren, så som man kan om en jobbar där och kan koden. Plus har två småttingar som behövde bättre utsikt. Jag gjorde misstaget och presentera aktiviteten som ”luciatåg” för Bertil, som naturligtvis trodde att vi skulle åka eller åtminstone få se ett riktigt tåg. Det tog en stund att förklara sig ur den situationen.

Efter skönsång (nåja…) var det fika i klassrummet med tillhörande hysteri kring fikabordet. Det hör ju till. Bertil fick tag på både pepparkakor och montessorimaterial, Gunnar sov och storasyskonen fikade. Alla nöjda och glada. Och ute faller mera snö, så det känns ju som lucia på riktigt.

Snö och självplågeri

Nä men nu njuter man! Det är så härligt med vintern ändå, snön lyser verkligen upp och gör att det inte känns lika mörkt och tråkigt.

Det är också lite extra spännande när man ska ta sig ut med dubbelvagn. Kommer jag över den här snövallen? Gömmer det sig en vattenpöl under den där slaskhögen? Hur djup är den? Kommer jag upp för backen eller tappar jag fästet? Är det där regn eller snö? Eller båda? Samtidigt?! Oh happy day!

Jag strödde lite salt i såren genom att smsa med pappa. De hade 35 grader och var på stranden. Typ som här då. Jag skickade en bild på snö och tomte för att verkligen sprida julstämningen ända till Australien.

Bokprojekt 1, 2 och… 3!

Äntligen ska vi få fart på ett projekt som har legat vilande alldeles för länge. Det ska bli en ny sångbok för barn, och vi har haft det i bakhuvudet i över ett år redan. Vi har ju tidigare gett ut två böcker på Isabergs förlag, och det var ju väldigt smickrande att de vill att vi ska göra ytterligare en.

Den första boken var Andreas eget projekt, som han färdigställde precis när vi träffades. En fin samling bokstavssånger från A-Ö som heter Hajen Hugo och hans alfabetsvänner. Låtarna finns på Spotify » (Man kan väl säga att jag dog lite grann när han visade mig detta när vi började träffas. Så himla imponerande. Och jag på mitt håll hade ju skrivit en adventskalender om alfabetet. Meant to be together, säger jag!)

Den andra boken blev ett gemensamt projekt som började litet men växte sig större, så som projekt gärna gör. Glänta på dörren till Bibelns värld är en bok i första hand för barnverksamhet i kyrkan, men funkar så klart för alla som vill läsa mer om kristen tro tillsammans med sina barn. Den innehåller olika teman med pysseltips, fakta, samtalsfrågor och nyskrivna sånger. Här kan man lyssna på Spotify »

Och så är det alltså dags för bok nummer tre. På förslagets initiativ ska vi göra en sångbok för små barn, som kan passa som present till en nyfödd, vid dopet eller kanske ettårsdagen. Vi har valt ut låtar som är en blandning av klassiker, moderna favoriter och några nyskrivna alster. Ja men det lät ju enkelt, då är vi ju nästan klara! Förutom den lilla detaljen att allt ska spelas in och alla låtar ska få varsin illustration. Det var här vi fastnade. (Vi har ju som bekant inte oceaner av tid till vårt förfogande.)

Och där hade vi nog stått stilla om det inte vore för att jag kom på den briljanta idén att ta hjälp med illustrationerna, så att jag inte måste hinna göra alla själv. Dels för att vi ska få fart på projektet, men framförallt för att det kommer bli så mycket bättre! En bekant till mig som heter Amelie har lagt upp så många fina teckningar på Instagram, och jag hörde helt enkelt av mig och frågade om hon ville vara med. Som tur var så sa hon ja. Längtar tills jag kan börja lägga ut några sneak peaks från hennes fina illustrationer. Just nu jobbar vi med några provuppslag till förlaget, och Andreas brottas med datorstrul som hindrar honom från att komma igång med inspelningarna. Men vi är i alla fall på gång!

Okonomiyaki

Det är roligt att introducera matidéer för Andreas. Han älskar ju att prova allt i matväg, om det har ett roligt namn, ser konstigt ut eller bara är nytt. Han gillar dessutom i princip alla smaker. Man skulle kunna säga att han är barnens raka motsats.

Utan att tveka är han med på att äta mer vegetariskt och började genast leta recept. Självklart kunde han inte motstå Okonomiyaki. Ovanligt, svåruttalat, asiatiskt och vegetariskt. Perfekt kombo. När man läste lite mer så var det kanske inte så väldigt exotiskt – japansk kålpannkaka – men ändå värt att prova. Jag ska villigt erkänna att jag var skeptisk och hade låga förväntningar, men tänker att jag måste säga mer ja än nej när Andreas kommer med förslag på nya maträtter.

I receptet, som han hittade i den inte så värst exotiska Ica-appen, lockade de dessutom med att det här minsann innehöll mycket nyttigheter. Det är nu jag inser att jag har flyttat gränsen för “nyttigt” sedan länge, för det nyttiga innebar helt enkelt lite malen ingefära, 100 g strimlad vitkål och 1 grovriven morot. Sen var det vetemjöl, ägg och vatten. Plus en sås som var en blandning av de o så nyttiga ingredienserna ketchup, majonnäs, worchestersås och soja. Men hej – nu skulle jag ju säga JA till ny mat.

Till min stora förvåning var det riktigt gott. Morötterna och kålen, som vi förresten hade dubbelt så mycket av i smeten, var fortfarande krispiga och goda. Och såsen gav en oväntat autentisk asiatisk touch. (Då kan man ju börja ana vad de serverar på asiatiska restauranger här i Sverige…) Med råa morötter och massor av koriander på toppen såg det dessutom gott ut. Dessutom måste det ju kvala in bland veckans billigaste rätter. Det här kan jag gärna tänka mig att laga igen. Då testar vi nog att byta vetemjölet mot t.ex. mandelmjöl.

Bertil rörde naturligtvis inte maten alls. Så lättflörtad var han inte. Istället fick han tag på min mobil och tog 25 selfies med utsträckt tunga. Gunnar tuggade omväxlande på bordskanten, sina fingrar och någon leksak. Allt var som vanligt, med andra ord.

Hela receptet hittar du på ica.se

Okladdig kladdkaka och raw chokladbollar

En väldigt bra grej med att ha barn är att de får kompisar som ofta har väldigt trevliga föräldrar. Igår hade vi besök av en ny familj som jag lärt känna på öppna förskolan, och som också är med i Hemmaföräldrars nätverk. Bertil var väldigt glad att hans kompis skulle komma hit, även om de i ärlighetens namn inte alls var på humör att leka med varandra när de väl sågs.

I alla fall – får man gäster har man anledning att baka. Eftersom jag försöker hålla mig på den smala, sockerfria(re) vägen så var det ett utmärkt tillfälle att låta gästerna vara provsmakare av något lite nyttigare bakverk. Bertil var pepp och sprang runt och ropade ”Ja gärna!” ungefär 25 gånger när jag hade sagt att vi skulle baka. Tills jag sa att kakan skulle in i ugnen. ”Neeeeej ugnen! Bara äta kaka!” blev nästa mantra.

Som tur var så var smeten god. Han hjälpte faktiskt tålmodigt till att mäta, hälla och mixa, och fick sen slicka chokladsmet. Himmelriket. Tror han gillade det mer än själva kakan.

Jag skulle göra en kladdkaka med dadlar som sötning och utan vetemjöl. Eftersom en av gästerna inte tålde nötter så hade jag letat länge efter ett bra recept. Precis när Bertil hällde i första decilitern mjöl så kom jag på att mandelmjöl är gjort av… just det – mandel. Det kunde jag ju listat ut, men jag tänkte bara att det inte var några nötter som skulle mixas. Klantigt värre.

Så tyvärr, tyvärr blev vi tvungna att göra en sats nötfria (nästan) raw chokladbollar också. De var riktigt goda, och jag la till hallon i smeten för att få lite annan smak än på kladdkakan. Den blev för övrigt inte alls kladdig, för det stod ingen tidsangivelse och jag glömde bort tiden. 45 minuter var i alla fall för mycket, även om temperaturen bara var 100 grader. Den blev mer som chokladmuffins, men helt okej smak ändå. Ja, jag får väl offra mig och provbaka den en gång till.

Våra trevliga gäster hade förresten med sig lussebullar, med socker och vetemjöl och allt. De var förstås godast av allt.

Recepten kom så klart från Food Pharmacy och du hittar dem här:

Kladdkaka

Raw chokladbollar

Så här var vårt lite modifierade recept av (nästan) rawbollar:

  • 7 färska dadlar
  • 3 dl havregryn
  • 3 msk kallpressad kokosolja
  • 3 msk vanlig kakao (raw fanns inte i affären)
  • 1 dl riven kokos + 1 dl att rulla i
  • 1 dl kokta, avsvalnade hallon (frysta hallon måste kokas pga risk för calicivirus – glöm inte det när ni gör smoothies!)
  • 1/2 dl kallt vatten
  • 1 nypa salt

Terapiglädje

Igår var jag hos min terapeut Maria. Vi hade inte träffats sedan innan Gunnar föddes, så det var så roligt att ses igen! Roligt kanske inte är ord som de flesta förknippar med terapi, men jag gillar verkligen att gå dit och prata.

Maria och jag har träffats i tre och ett halvt år nu. När jag började gå hos henne hade jag varit sjukskriven för depression och mådde fortfarande inte särskilt bra, även om jag hade kommit igång och jobba igen. Många timmar har jag suttit i hennes lila soffa och pratat, gråtit och klappat de mjuka terapihundarna, och tillsammans har vi jobbat med stort och smått som stegvis har fått mig att må så mycket bättre. Ibland har vi träffats en gång i veckan, i andra perioder mer sällan. Den här hösten har jag har inte fått det att funka att gå dit, men jag har saknat det.

Nu känner jag mig mycket stabilare i mitt psykiska mående, men att gå och prata ibland är som en friskförsäkring för mig. Att få ventilera funderingar och frågor är så befriande, även om vi inte alltid kommer fram till ett svar.

Den här gången var det extra efterlängtat, och dessutom en skön bekräftelse på hur långt jag har kommit från den tunga tid jag var i då vi började ses. Det är fantastiskt att känna hur mycket mer energi jag har nu – trots småbarn, sömnbrist och vintermörker – och hur rädslan för att halka ner igen har minskat med tiden. Jag har så mycket bättre koll på mina svaga punkter, och har så många fler verktyg för att må bra. Det blir en god cirkel – tryggheten gör mig starkare, och styrkan gör mig tryggare.

Mer terapi (och terapihundar!) åt folket, säger jag.

Kokböcker och halloumisallad

Dags att omsätta de här härliga idéerna med grönare och mer hälsosam mat i praktiken! Då behövs två saker:

  1. Inspiration i form av fina kokböcker
  2. En barnfri vecka

Det första löste jag genom att låna böcker på bibblan. Så himla bra. Kokböcker använder jag bara som idébank och de blir lätt stående i hyllan. Så att låna hem dem ett par veckor är perfekt. Den sprillans nya kokboken från Food Pharmacy fick jag tag på, plus två nästan-helt-vego, en av Tareq Taylor och en av Sally Voltaire. Vi åt ofta lunch på hennes ställe i Sickla tidigare, vansinnigt goda sallader och röror.

Den andra punkten innebär ju egentligen att Sixten & Judith är hos sin pappa varannan vecka. De två små blir vi inte av med så lätt. Och de har inte heller samma möjlighet att protestera mot maten som serveras. Gunnar har inga synpunkter alls eftersom han bara ammar ännu, och Bertil har en hel del synpunkter men äter väldigt sparsamt oavsett vad vi bjuder på. Alltså är det bara för Andreas och mig att köra på med nya rätter, raw, mixat, grönt och annat som vi är sugna på att testa.

Till lunch svängde Andreas ihop en sallad med halloumi och myntayoghurt. Värre kan man ha det.

Bertil pillade ut och åt ärtorna. That’s it. Sixten & Judith hade nog inte ens ätit det. Oturligt nog för dem har jag också lånat en bok av Niklas Ekstedt som heter ”Mitt barn äter allt…” Så jag räknar med att lägga ett par timmar på att läsa den och så är matvägrarproblemet sannolikt ur världen.

Till salladen hade vi:

  • Gröna blad
  • Halloumi
  • Granatäpple
  • Sötmandel
  • Aubergine
  • Zucchini
  • Sugar snaps
  • Sharonfrukt
  • Mynta
  • Turkisk yoghurt

Receptet hittar du på ica.se, men vi gjorde som vanligt en egen variant.

Ny blender och godare smoothie

Jaha, så fort man ger sig in i ett nytt intresse så blir det ju materialsport. Ska man dricka smoothies med nyttigheter så är det ju gott att kunna mixa dem riktigt släta och härliga.

Vi hade faktiskt en jättebra blender tidigare, men den lyckades vi slita ut. Till slut gick en pigg i fästanordningen sönder och den förpassades till återvinningen. Då hade den mixat minst hundra liter kokosmjölkssmoothie och mycket annat. Så nu var det läge att köpa en ny.

Vi köpte en från märket Wilfa, nästan identisk med vår tidigare, och den är grym. Sån skillnad mot att köra med mixerstaven. Bertil fick den knallgröna smoothien i sin flaska och var mycket imponerad. I alla fall av färgen. Smaken var okej, han sa själv “Den god!”, men drack bara upp en tredjedel. En bra start tycker jag ändå.

Recept känns som en överdrift att kalla detta, men det här hade jag i:

  • 1 banan (helst grön, men den här hade hunnit bli gul)
  • 1 dl fryst mango
  • 1/2 citron med det vita kvar
  • 2 nävar bladspenat
  • 1 cm färsk ingefära utan skal
  • 1 dl vatten

Mixa helt slät, häll upp, drick.

Syskonkärlek

Det gör nästan lite ont i hjärtat av lycka när jag ser hur fin Bertil är mot sin lillebror. Jag förväntade mig ett ganska svalt intresse och en del svartsjuka. Men det har jag inte sett mycket av.

Istället är det kramar, pussar och kärlek i överflöd. Ända från Gunnars första vecka i livet har det varit så. ”Beppe bära!” var bland det första han sa till bebisen.

Igår ville han att Gunnar skulle vara med och pussla. Han petade in pusselbitar i händerna på honom och försökte visa hur man gör. Sen tröttnade han plötsligt och ryckte åt sig pussellådan. ”Den min, den!” sa Bertil bestämt. Det hör ju också till syskonskapet.

Höjdpunkten var ändå häromdagen. Bertil hade för första gången använt orden ”Jag älskar den!”. Visserligen om en obetydlig leksaksbil som han hade haft i handen i ungefär 30 sekunder, men ändå. När jag återberättade detta för Andreas så kastar Bertil sig om halsen på Gunnar och säger ”Jag älskar dig!” Vi båda höll på att svimma av kärleksöverdos, tror jag. Men vi behöll fattningen och såg till att kramen inte övergick i dra-ner-lillebror-på-stengolvet-katastrof. Det är ju sånt som hör till föräldraskapet.