Trött, tröttare, tröttast

Nä, någon julkänsla kan jag inte påstå att jag har. Just nu är den enda känslan jag har trötthet. Det är som om energin tog slut häromdagen och jag kan inte ladda om.

Vi lyckades ta oss iväg till Onsala igår, med fyra barn, fullpackad bil och alldeles för många julklappar. Vi är framme hos mormor och barnen har klätt granen och det lagas julmat, men jag är ändå bara trött.

Jag var yr av trötthet igår kväll och gick och la mig med Bertil och Gunnar vid kvart i nio. Somnade strax efter barnen. Hoppades på att ta igen lite sömn, men istället blev jag väckt av Judith vid 03.30, och hon kunde inte somna om trots att hon låg på en madrass vid fotänden av vår säng. I rummet bredvid upptäckte vi att Sixten låg och läste, för han trodde det var morgon. Vi flyttade madrasser och barn och bytte plats med varandra, men sen tog det drygt två timmar innan jag lyckades somna om.

Resultatet är att jag är ännu tröttare idag. En sån dag där alla tankar är lite dimmiga, en sån där allt överskuggas av hur trööööött jag är. Trött, tröttare, tröttast.

Åt lunch på ett asiatiskt snabbmatsställe. Fick en lyckokaka och hoppades innerligt på att det skulle stå något om sömn. No such luck. ”Du har slagit in på rätt väg.” Hur ska jag tolka det? Jag kan tyvärr inte lista ut det idag eftersom jag bara kan tänka på hur trööööött jag är.

Jag vet inte heller vart jag är på väg med den här texten. Eller om jag hade något att säga från början (mer än att jag är TRÖTT). Så jag sätter bara punkt. Over and out.

Jag behöver något tydligare. Något om sömn.

Köttets olust

Jakten på hur vi ska äta går ständigt vidare. Jag tänker ofta på det jag har skrivit tidigare – att vi lever så långt ifrån så som vi ämnade att leva och äta.

Att vi äter för mycket kött är ju ingen nyhet. Själv åt jag inte kött på många år, sex år tror jag det var som jag höll upp. Men så börjar vi äta lchf, och efter något halvår blev det svårt att variera sig med bara vegetariskt och fisk när vi hade plockat bort så många kolhydrater. Så smög jag in kött i kosten igen – med god hjälp av barnens fyndiga köttsmaklista med allt från hamburgare till wombat – och plötsligt så hade vi slutat med lchf men fortsatt med kött. Och så har det gått några år och jag sitter där och äter falukorv, bacon och kyckling som om det vore helt okej.

Men det tycker jag ju inte egentligen. Jag har en helt annan bild av hur jag vill äta. Mycket mer grönt, bara kött vid enstaka tillfällen och bra kött från lyckliga djur. Något säger mig att grisarna som blev falukorv inte hade det så muntert. Nu har jag känt ett tag att jag nog vill minska eller helt fasa ut kött igen. Andreas verkar vara med på noterna. Barnen kommer protestera, så det blir till att smyga in ännu en förändring…

Vi spädde på vår köttångest genom att titta på Henrik Schyfferts tv-serie Köttets lustar. Den ger en hel del olust för kött och köttindustri. Han får en utmaning av sin son att ha grisar som husdjur och sedan själv döda dem om han vill fortsätta äta kött, annars ska han bli vegetarian. En mer rimlig utmaning är att titta på programmet. Grisarna är söta och bilderna från grisuppfödning och slakteri är vidriga. Intet nytt här för min del. Men Andreas var lite chockad. Så ovärdigt och hemskt. Och såna stora volymer.

Vi tar inga beslut om att bli veganer, eller ens sluta helt med kött, men en förändring ska det bli. Det går förstås inte att komma dragandes med en ny grön kosthållning två dagar innan jul när det har lagats mat, men faktum är att mamma och jag pratade redan häromveckan om ett lite grönare julbord. Så jag tror det blir en alldeles lagom övergång. Och var lugna – barnen kommer självklart att få äta köttbullar.

Jordnötssmoothie

Nu har det gått någon månad sedan jag körde mjölkfritt, och i jakten på kokosyoghurt snubblade över Food Pharmacy. Då insåg jag hur mycket onödigt socker jag hade börjat äta igen, i mitt sömnstörda småbarnsliv tog jag gärna några kex eller en pepparkaka för att hålla orken uppe.

Jag började göra en grön smoothie till frukost och har lyckats hålla i den vanan. Och så försöker jag göra lite klokare val när jag är hungrig eller sugen, så att det inte blir ett slentrianmässigt sockerintag. Och vips så har sockersuget minskat. Ganska ordentligt faktiskt. Det är ju skönt.

Nu finns väl en överhängande risk att jag jobbar upp det igen över julen, men vi har kommit överens om att hålla nere mängden sötsaker för allas skull. Ingen knäck och kola eller massor av choklad. Jag tänkte försöka rulla några rawbollar istället. Fy fasen vad präktigt det låter! Men om man tänker på julbordet och julgodiset så som det var förr, så var det ett av få tillfället på året då det fanns ett överflöd av mat och sötsaker. Så är det inte längre. Nu kan vi gå och äta buffé och plocka en påse lösgodis vilken dag i veckan vi vill.

Men ibland blir jag också sötsugen så klart. Då var jag stolt över att jag mixade en (grym!) jordnötssmoothie istället för att bara rafsa fram en chokladbit ur skåpet. Jag höftade lite med mängderna, men ungefär så här:

Jordnötssmoothie

2 glas

  • 3 dl mandelmjölk
  • ½ fryst (grön omogen) banan
  • 2 msk jordnötssmör
  • 1 msk kakao
  • 1/2 tsk gurkmeja
  • 10 salta jordnötter eller en nypa salt

Mixa. Lägg några istärningar i två glas. Häll upp.

En dag full av utmaningar

Uppladdning: En natt som bjöd på en kavalkad av hosta, snor och snörvel, snarkningar och många amningar.

Status: Utmattad, stressad, dödstrött, huvudvärk, tålamodet i botten

Dagens utmaning 1: Byta operatör på mobilen = ringa kundtjänst till gamla operatören och chatta med kundtjänst till nya operatören. Plus typ hundra omstarter av mobilen, i och ur med sim-kort, osv. Enorm tidstjuv. Två mindre nöjda barn. Irriterad mamma.

Dagens utmaning 2: Andreas backar in i en bil. Stressig morgon, glömma grejer, skynda till skolan, lite för bråttom när man backar. Ångest, ringa bilägaren, fixa med försäkring. Lite skrapmärken men ingen större fara. Bara så onödigt.

Dagens utmaning 3: Hinna mejla mitt jobb, barnens lärare, svara på sms, styra upp julplaner. Och allt måste fixas på mobilen, som jag helst vill ha framme så lite som möjligt när barnen är med. Vore enklare om jag fick tid för administration varje dag. Gunnar passar på att sovvägra hela dagen, vaknar så fort jag lägger ner honom i vagnen. Hjälpsamt värre. Lyckas till slut få iväg allt jag måste. Enorm energitjuv.

Dagens utmaning 4: Packa för en vecka på Västkusten. Närapå omöjligt. Högar av kläder, tvätt i sista minuten. Skulle inte köpa så mycket julklappar i år, men ändå står vi där med ett berg av presenter. Har glömt köpa blöjor. Slarvigaste packningen någonsin. Är bara glad om vi lyckas ta oss iväg.

Men ändå en fin dag på många sätt. Låtsas att det är terminsavslutning för vårt hemmadagis Lill-Kvisten. Vi sjöng Tipp tapp och lyssnade på julsånger. Gunnar tittade på Bertil som försöker hoppa, han kiknade av bebisskratt. Gick till parken, stannade och tittade länge på en traktor, stampade på isiga vattenpölar och höll handen. Sen gick vi hem och doppade pepparkakor i varm choklad.

Nu ligger jag inkilad mellan två sovande barn. Godnatt, jag älskar er! sa jag. ”Dä älska dej också” svarade Bertil. Då orkar jag en dag till, fast energin egentligen är slut.

Formsvacka

Idag har jag inte varit på topp. Lite oklart faktiskt när jag var på topp senast, när jag tänker efter, men idag hamnade jag i en deppig svacka. Så har det inte varit på länge.

Egentligen har det varit en mysig dag med barnen, men jag har känt mig ur form. Stressad och illa till mods. Dåligt humör och kort stubin. Dels är det känslan av att jag inte hinner med som är jobbig. Jag har mejl som behöver skrivas, julklappar som ska slås in, kläder som ska packas, disk som ska diskas. Jag har inte hunnit något av detta idag.

Vän av ordning kanske kan tycka att jag borde mejla, städa eller slå in paket istället för att blogga, men så funkar inte alltid logiken. Kanske behöver tankarna sorteras först.

Det andra som stressar är att världen utanför gör sig påmind. Mejl från jobbet, frågor om när jag ska börja igen, en löneadministratör som undrar hur mitt schema brukar se ut. Jag vill inte! Inte än. Och jag ska förstås inte jobba än på länge, men frågorna sätter igång tankar. Vi måste sätta oss och planera. Så många olika spår som hakar i varandra – ett beslut kan inte fattas förrän vi har tänkt igenom olika scenarion.

Hur länge kan vi få föräldradagarna att räcka? Hur mycket pengar klarar vi oss på? Vad ska man jobba med? När ska vi hinna skriva böcker? Kan man bo utomlands? Vad är meningen med livet? Ungefär så drar mina tankar iväg. Men det kan jag inte gärna svara löneadministratören.

Samtidigt en vanlig dag, lekplats i kylan, snorig bebis, tappade vantar, hämta i skolan, missa bussen. Idag känns det som för mycket. Tur att vi snart har jullov och kan, om inte vila, så i alla fall ha lite mer tid tillsammans hela familjen. Det blir fint.

Ljusglimtar! 🌟

Omodernt förslag

Igår kom en utredning som innebär ett förslag om förändringar i föräldraförsäkringen. Jag brukar inte bli nämnvärt upprörd över politiska utredningar, men nu blev jag det. Eller snarare ledsen, faktiskt.

Tre centrala punkter är:

  • Fem månader vikta åt varje förälder (i nuläget tre)
  • All föräldrapenning ska tas ut innan barnets treårsdag, därefter finns endast 10 dagar per år (nu kan man spara tills barnet går ut 1:a klass)
  • 30 dagar går att överlåta till annan närstående (Bra!)

Jag blir nog mest provocerad av att det säljs in som en modernisering, när det känns högst omodernt att helt glömma bort barnens perspektiv. Jag tror nämligen inte alls att det här innebär att jämställdheten ökar på arbetsmarknaden, eller att pappor kommer att ta ut så mycket fler föräldradagar. Jag tror snarare att det innebär att ännu fler barn kommer att behöva börja tidigare på förskolan. De pappor och partners som vill och kan vara hemma med sina barn väljer redan det. Jag är övertygad om att taket i försäkringen måste höjas rejält för att få de föräldrarna att välja att vara hemma mer.

Däremot tror jag att ännu fler mammor kommer att känna sig ännu mer stressade över att de måste lämna ifrån sig sina barn för tidigt. Att det blir ännu mer negativt på arbetsmarknaden för de kvinnor som ändå väljer att vara hemma längre. För nu kommer ju arbetsgivaren förutsätta att man kommer tillbaka efter tio månader.

I kölvattnet kom både sågningar och motförslag, det ena galnare än det andra. Liberalerna tycker att problemet är att mammorna drar ut på föräldraledigheten för länge, och därför släpar efter i lön och pension. Deras förslag är att man ska få högre FP om man tar ut den snabbare. Inget barnperspektiv här heller. Tankesmedjan Timbro tycker att föräldraförsäkringen ska kortas till en tredjedel, för i andra länder med kortare föräldraledighet är det minsann fler kvinnliga entreprenörer och höga chefer. Intresserade av barnens mående? Knappast.

En punkt som jag inte sett någon diskussion kring är att ”snabbhetspremien” slopas, dvs att man får samma FP om man får barn med mindre än 2,5 år emellan, även om man inte jobbat hel- eller deltid. Alltså ännu ett sätt att få mammor att skynda tillbaka till jobbet, eller ta ut sin FP för att skydda SGI:n.

Och varför blir jag så himla upprörd då? Vi har ju fått våra barn redan, vi drabbas inte av det här om förslaget går igenom. Nej, men det innebär att ännu färre barn får möjlighet att vänta med förskolestarten, att fler bebisar behöver separeras från sin mamma för tidigt, att många mammor kommer att sluta amma i förtid för att de måste tillbaka till jobbet, att anknytningen blir lidande på grund av stress. Det känns hemskt sorgligt. Att politikerna ger så tydliga signaler om att vuxna är till för att jobba, och barn ska gå på förskola.

Men också för att jag inte begriper hur utredningen och många politiker kan blunda för sambandet med psykisk ohälsa. Javisst är småbarnsföräldrar effektiva på jobbet – för att de ska hämta sina barn på förskolan och sedan orka med allt som också måste orkas med hemma. Och med dåligt samvete som krydda.

Jag vet – för jag har ju tyvärr provat med mina stora barn. Gråtit efter hemska lämningar på förskolan, sprungit från jobbet för att hinna till tåget för att hämta barnen i tid, stått i lekparken och pratat jobbsamtal i mobilen, haft ångest för att jag inte orkar vara en bra mamma. Bränt ut mig. Jag är ju långt ifrån ensam om det.

Vi diskuterade detta vid middagen, Andreas och jag. Tänk om vi kan titta tillbaka på den här tiden och säga – Det var den bästa tiden i livet! – istället för att säga att vi överlevde småbarnsåren. För så säger ju många. Jag tror att det blir ännu fler som bara överlever och genomlider småbarnsåren med det nya förslaget. Jag tänker inte vara en av dem.

Två små tomtar som jag gärna vill vara tillsammans med om dagarna.

“…samt en försäkring som sätter barnets bästa i centrum.” Ett skämt, anser jag.

Sommar på bild

På Facebook dyker det upp minnen. Varje dag kommer det statusuppdateringar och foton från dagens datum. Jag som är svag för nostalgi gillar detta skarpt. (För mig är detta fortfarande nyhetens behag, eftersom funktionen dök upp mer än ett år senare hos mig än hos mina FB-vänner.)

I alla fall – för fyra år sedan hade vi nyss kommit fram till Australien. Det betyder en daglig dos av sol- och strandbilder på FB, och en lika frekvent påminnelse om att vi inte är där i år. Nej, i år får vi bita ihop och stå ut med vintern utan avbrott.

Igår var det -5 grader och vi konstaterade – igen – att nu måste vi ta tag i det här och se till att åtminstone lämna landet ett tag nästa vinter. Vi drömmer om några månader i solen, utan vinterkläder och vantar, snöblandat regn och bilrutor med frost på insidan. Nu ska vi bara se till att göra verklighet av det.

Stockholmskladdkaka

Den okladdiga kladdkakan hade ju potential att bli god, så jag var tvungen (läs: längtade efter) att provbaka den en gång till. Passade på när jag fick middagsbesök så att jag kunde få ett professionellt utlåtande. Den här hade jag koll på klockan och kom ihåg att ta ut kakan i tid, och vågade chansa att den var klar fastän den inte inte såg ut som det. Sedan fick den svalna i kylen några timmar innan den skulle ätas.

Både jag och mitt sällskap gav två tummar upp. Receptet kommer från Food Pharmacy förstås. I vanlig ordning slarvade jag när jag läste receptet, så jag bara slängde ner alla ingredienser i matberedaren istället för att mixa dem några i taget. Det var bara äggen jag kom ihåg att spara till sist. Det blev bra ändå, men om man mixar kokos och dadlar först så blir nog smeten lite slätare. Jag la till lite kardemumma också, för att det är så himla gott.

Jag frös in resten av kakan (vi kunde ju faktiskt inte äta hela på två personer, även om den är av det nyttigare slaget). Den var lika god efter att den varit fryst, minst. Den kändes som ett mellanting mellan kladdkaka och chokladboll när jag tänker efter.

Andreas döpte den snabbt till Stockholmskladdkaka. Han har en poäng – det är ju väldigt medvetet och en smula ängsligt att göra nyttiga varianter av sockerspäckade klassiker. Maten har ju verkligen blivit en statusmarkör, att äta allt är ju knappt okej. Man ska vara upplyst och välja med omsorg. Välja mer grönt, välja bort socker, välja ekologiskt.

Det här kladdkakan kan ni tryggt bjuda på och upprätthålla er status som upplysta människor. Men det bästa är att den är så sjukt god att det är inte ens en uppoffring.

Stockholmskladdkaka

  • 1/2 dl kokosolja
  • 10 färska dadlar
  • 1/2 dl kokosflingor
  • 2 dl mandelmjöl
  • 5 msk kakao
  • 1 tsk bakpulver
  • 2 tsk malen kardemumma
  • 1 krm salt
  • 3 ägg

Smält kokosoljan på svag värme.

Täck en form med löstagbar kant med bakplåtspapper. Tips – det går enklare att forma om man blöter pappret och kramar ur det! Droppa i lite av kokosoljan och smörj ut på pappret.

Kärna ur dadlarna och mixa dem tillsammans med kokosflingorna. Tillsätt mandelmjöl, kakao, bakpulver, kardemumma och salt. Mixa.

Häll i kokosoljan och äggen och mixa till en smet. Häll ner i formen och bred ut till ett jämnt lager.

Grädda i 20 minuter i 100 grader. Inte mer! Ställ att svalna i kylen innan servering.

Klädkaos

När man är en familj modell större – i runda slängar sex personer – så är det några saker som känns extra utmanande.

  1. Kläderna
  2. Köket
  3. Pappershögarna

Leksaker på golvet kan jag leva med, och det tar faktiskt bara tio minuter att plocka undan, fem om alla hjälper till. Sen tar det ju max två minuter att stöka ner igen, men det är hanterbart.

Kläderna däremot. Ohanterbart. Alla i familjen, inklusive jag själv, är helt värdelöst dåliga på att ta hand om sina kläder. Det ligger högar av kläder utspridda lite överallt. Ett par strumpor i soffan, en luvtröja slängd över en stolsrygg, gympakläder på tork i tvättstugan, ren tvätt i torkskåpet och i en enorm hög bredvid skötbordet. Herregud, detta monster som tar över vårt hus!

Värst är de där kläderna som man använt en dag, som inte är smutsiga och behöver tvättas, men som ändå känns konstigt att vika ihop och lägga bland det rena i garderoben. De hamnar på Stolen. Alltså den i sovrummet, som inte har synts till under drivorna av koftor och jeans på ett par veckor.

Igår fick vi ett ryck och skulle städa upp i klädkaoset. Andreas introducerade begreppet “tveksamma kläder”, och tyckte jag skulle ha en egen hylla för dem i garderoben. Istället för Stolen, tror jag han menade. Jag insåg direkt att ALLA mina kläder skulle ligga på den tveksamma hyllan. Gränsen för “rent” har ju också flyttats sedan Gunnar kom. Han är ju den första kräkbebisen jag har haft, och plötsligt har jag blivit en sån där mamma som tar en bit hushållspapper och gnuggar bort det värsta mjölkvita från tröjärmen och tänker att det torkar snart. Skulle jag byta kläder varje gång som han kräks på mig under en dag skulle jag ha använt alla mina tröjor före lunch.

När vi har plockat undan alla kläder och vikt ren tvätt, lagt i lådorna och hängt upp alla ytterkläder så känns det så skönt. Så här fint ska vi ha det! tänker jag. Det är ju inte svårt, bara alla hjälps åt! Tills det är kväll och jag måste skynda mig i säng för att Gunnar är trött och ledsen och jag slänger kläderna på Stolen, Bertils ytterkläder ligger i soffan, Judith har provat fyra olika klänningar som hon har lämnat på sin fåtölj, Sixten har kört träning på WiiU och slängt av sig alla kläder för han blev så varm… Ja, då tänker jag att vi tar hand om det imorgon.

De andra utmaningarna på listan får också vänta.

Rent? Smutsigt? Blandat? Ingen kan veta säkert.

Födelsedag

Andreas fyller år idag. Hipp hurra! Vi vaknade och sjöng för honom utan att ens behöva gå upp ur sängen först. Så himla praktiskt att alla sex personer i familjen sover i samma rum just nu!

På kvällen fick vi ihop middag trots att vi var sena hem och dödströtta, och så blev det några presenter. Fast inga prylar – i år fick han varsin aktivitet av oss. Lite tid att hitta på något med en i taget. Sixten valde att gå till Tolv och bowla, medan Judith bestämde att de ska gå på bio och se My Little Pony. Andreas gjorde high five – jag tror han saknar att gå på bio. Eller älskar My Little Pony. Med Bertil ska han få gå på Skansen och titta på djur, och med Gunnar blir det ett varmt bad i badkaret. (Det passar extra bra eftersom Gunnar envisas med att kräkas på oss dagarna i ända.) och med mig blir det lunchdejt på ett schyst ställe. Med kids alltså, får se hur trivsamt och lugnt det kan bli.

Försökte ta någon härlig bild samtidigt som Gunnar hängde på andra armen. Antingen var någon helt suddig, eller så hade Bertil pekfingret upptryckt i näsan… Mysigt!