Mitt barn äter allt…

Vi lånade en bok med denna förnumstiga titel, och när man slog upp första sidan kom resten av titeln: “… men det är så klart inte sant.” Nu kändes det genast bättre. Författare är stjärnkocken Niklas Ekstedt och journalisten Christian Daun. Deras barn var tydligen i princip lika hopplösa som mina. På något sätt ganska skönt att höra.

Boken vill göra upp med den påtvingade bilden av vad barn gillar, ska gilla, blir serverade och följaktligen äter. Den ondgör sig över restaurangernas barnmenyer med ketchup, pommes, korv, köttbullar och pannkakor. Jag känner naturligtvis igen situationen – man vill bara få dem att äta och serverar sånt som inte bjuder så mycket motstånd.

Jag bläddrar bland recepten. Mycket låter gott, men jag har ingen aning om hur jag ska få barnen att ens smaka på många av rätterna. Vissa känns utmanade, som linssoppa och moussaka, medan andra är direkt skrattretande: lantpaté med inlagd gurka, pasta med musselsås, eller nuggets gjorda på kalvbräss med picklesdressing. Haha! Inte troligt att något av detta kommer att passera deras läppar. Sixten ögnar igenom recepten, ratar de flesta. Men inte alla. “Den här låter god! Chili con carne med mörk choklad.” Jippi, hinner jag tänka. “Om man tar bort det som står innan Mörk.”

Texterna i boken handlar om matvägrare, att utmana och vänja sig vid nya smaker, och några ord om hur franska barn minsann får lära sig den hårda vägen att äta allt. Och så ett avsnitt om socker. Här blir det känsligt. Självklart förespråkas restriktivitet, men inga förbud eller pekpinnar till barnen. De hänvisar till dietisten Sara Ask som säger att de flesta kan äta med måtta. Om man tittar på vad som händer i befolkningen så känner jag mig tveksam.

Men så kommer en passage som får mig att stanna upp. “Visst kan det vara karaktärsfast att tacka nej till en kanelbulle – men om erbjudandet kommer från mormor? Då kan ditt principfasta nej såra en annan människas känslor.”

Jag blir riktigt upprörd när jag läser detta. Inte fasen ska någon någonsin var tvungen att äta socker för att göra någon annan glad? Det här är en så stor del av problemet i vår kultur – att välja bort socker är att vara motvalls, att göra andra obekväma, att förstöra stämningen lite grann. Att tacka nej måste försvaras, men bara lite lagom så att ingen känner sig kritiserad. Min erfarenhet är att det bara är en som kommer undan med att tacka nej, och det är Andreas som kan hänvisa till att han har diabetes.

Summan av läsningen är att jag inte har särskilt mycket nytt hopp om att göra barnen till nyfikna matentusiaster. Men vi får sätta vårt hopp till Gunnar, som snart ska få börja smaka på mat. Han ska få äta det vi vuxna äter, inte serveras något enkelt och barnvänligt, inte daltas med. Han kommer bli en allätare som glatt äter fetaost, kapris och bönor. In my dreams, alltså. Only in my dreams.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *