Hönsmamma

Jag träffade en nära vän häromdagen. Hon har också två små barn. Vi konstaterade att om man är lagd åt det oroliga hållet så är det jäkligt påfrestande att ha småbarn. Herregud, allt känns farligt och det mesta är potentiella dödsfällor. Den ena katastrofen efter den andra lurar bakom dörren (eller snarare i dörrkarmen, där barnen kan klämma sönder fingrarna).

Jag försöker verkligen att bromsa mig själv för att inte slitas med i katastroftankarna. Men det är svårt, och jag märker direkt om jag är extra trött eller har ångest för andra saker. Då poppar de där tankarna upp mycket oftare och är svårare att stävja.

Jag ser alla situationer framför mig, den ena värre än den andra. Allt från att Bertil snubblar och slår huvudet i en fönsterkarm till att Gunnar ramlar från skötbordet. Men också en hel del orimliga händelser som jag själv orsakar, som att putta ner vagnen för en trappa eller att jag ska tappa Gunnar på vassa knivar i diskmaskinen. (Hallå?! Vi diskar ju inte ens vassa knivar i maskinen. Och i så fall ställer vi spetsen neråt. Så klart.) Eller ännu värre, att någon annan bär barnen och tappar dem från en bro eller… Usch, jag tycker det är obehagligt att skriva om detta, både för att jag framstår som helt knäpp men också för att jag tror att jag jinxar det så att något av det kommer att hända på riktigt.

Jag tror ändå att det är ganska vanligt att tänka såna tankar. Min terapeut Maria bekräftade det, när jag berättade för henne om allt hemskt som jag trodde att jag skulle utsätta Bertil för när han var bebis. Men som tur var så gav hon mig också ett verktyg att ta till när tankarna kommer. Först bara bekräfta att jaha, nu får jag en katastroftanke igen. Sedan vänligt påminna mig själv om något jag är tacksam för. Första bästa jag kommer på – solsken, barnen, att jag hittade mina borttappade vantar. Vad som helst. Låta tacksamheten ta över och låta oron klinga av. Det funkar inte alltid, men förvånansvärt ofta.

Jag kommer alltid att vara en hönsmamma. Ropa ”Akta” och ”Var försiktig” så fort jag får chansen. Vara orolig i onödan. Det kan jag inte ändra på. Men jag kan i alla fall öva på att inte fastna i de värsta tankarna. Då kommer jag väl till slut ha så fullt upp med att undvika faror att jag inte ens märker att barnen har blivit stora och klarar både trappor, saxar och tända ljus.

Det är fridfullt när de sover. Förutom att jag måste hålla koll på andningen förstås.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *