Omodernt förslag

Igår kom en utredning som innebär ett förslag om förändringar i föräldraförsäkringen. Jag brukar inte bli nämnvärt upprörd över politiska utredningar, men nu blev jag det. Eller snarare ledsen, faktiskt.

Tre centrala punkter är:

  • Fem månader vikta åt varje förälder (i nuläget tre)
  • All föräldrapenning ska tas ut innan barnets treårsdag, därefter finns endast 10 dagar per år (nu kan man spara tills barnet går ut 1:a klass)
  • 30 dagar går att överlåta till annan närstående (Bra!)

Jag blir nog mest provocerad av att det säljs in som en modernisering, när det känns högst omodernt att helt glömma bort barnens perspektiv. Jag tror nämligen inte alls att det här innebär att jämställdheten ökar på arbetsmarknaden, eller att pappor kommer att ta ut så mycket fler föräldradagar. Jag tror snarare att det innebär att ännu fler barn kommer att behöva börja tidigare på förskolan. De pappor och partners som vill och kan vara hemma med sina barn väljer redan det. Jag är övertygad om att taket i försäkringen måste höjas rejält för att få de föräldrarna att välja att vara hemma mer.

Däremot tror jag att ännu fler mammor kommer att känna sig ännu mer stressade över att de måste lämna ifrån sig sina barn för tidigt. Att det blir ännu mer negativt på arbetsmarknaden för de kvinnor som ändå väljer att vara hemma längre. För nu kommer ju arbetsgivaren förutsätta att man kommer tillbaka efter tio månader.

I kölvattnet kom både sågningar och motförslag, det ena galnare än det andra. Liberalerna tycker att problemet är att mammorna drar ut på föräldraledigheten för länge, och därför släpar efter i lön och pension. Deras förslag är att man ska få högre FP om man tar ut den snabbare. Inget barnperspektiv här heller. Tankesmedjan Timbro tycker att föräldraförsäkringen ska kortas till en tredjedel, för i andra länder med kortare föräldraledighet är det minsann fler kvinnliga entreprenörer och höga chefer. Intresserade av barnens mående? Knappast.

En punkt som jag inte sett någon diskussion kring är att ”snabbhetspremien” slopas, dvs att man får samma FP om man får barn med mindre än 2,5 år emellan, även om man inte jobbat hel- eller deltid. Alltså ännu ett sätt att få mammor att skynda tillbaka till jobbet, eller ta ut sin FP för att skydda SGI:n.

Och varför blir jag så himla upprörd då? Vi har ju fått våra barn redan, vi drabbas inte av det här om förslaget går igenom. Nej, men det innebär att ännu färre barn får möjlighet att vänta med förskolestarten, att fler bebisar behöver separeras från sin mamma för tidigt, att många mammor kommer att sluta amma i förtid för att de måste tillbaka till jobbet, att anknytningen blir lidande på grund av stress. Det känns hemskt sorgligt. Att politikerna ger så tydliga signaler om att vuxna är till för att jobba, och barn ska gå på förskola.

Men också för att jag inte begriper hur utredningen och många politiker kan blunda för sambandet med psykisk ohälsa. Javisst är småbarnsföräldrar effektiva på jobbet – för att de ska hämta sina barn på förskolan och sedan orka med allt som också måste orkas med hemma. Och med dåligt samvete som krydda.

Jag vet – för jag har ju tyvärr provat med mina stora barn. Gråtit efter hemska lämningar på förskolan, sprungit från jobbet för att hinna till tåget för att hämta barnen i tid, stått i lekparken och pratat jobbsamtal i mobilen, haft ångest för att jag inte orkar vara en bra mamma. Bränt ut mig. Jag är ju långt ifrån ensam om det.

Vi diskuterade detta vid middagen, Andreas och jag. Tänk om vi kan titta tillbaka på den här tiden och säga – Det var den bästa tiden i livet! – istället för att säga att vi överlevde småbarnsåren. För så säger ju många. Jag tror att det blir ännu fler som bara överlever och genomlider småbarnsåren med det nya förslaget. Jag tänker inte vara en av dem.

Två små tomtar som jag gärna vill vara tillsammans med om dagarna.

“…samt en försäkring som sätter barnets bästa i centrum.” Ett skämt, anser jag.