Terapiglädje

Igår var jag hos min terapeut Maria. Vi hade inte träffats sedan innan Gunnar föddes, så det var så roligt att ses igen! Roligt kanske inte är ord som de flesta förknippar med terapi, men jag gillar verkligen att gå dit och prata.

Maria och jag har träffats i tre och ett halvt år nu. När jag började gå hos henne hade jag varit sjukskriven för depression och mådde fortfarande inte särskilt bra, även om jag hade kommit igång och jobba igen. Många timmar har jag suttit i hennes lila soffa och pratat, gråtit och klappat de mjuka terapihundarna, och tillsammans har vi jobbat med stort och smått som stegvis har fått mig att må så mycket bättre. Ibland har vi träffats en gång i veckan, i andra perioder mer sällan. Den här hösten har jag har inte fått det att funka att gå dit, men jag har saknat det.

Nu känner jag mig mycket stabilare i mitt psykiska mående, men att gå och prata ibland är som en friskförsäkring för mig. Att få ventilera funderingar och frågor är så befriande, även om vi inte alltid kommer fram till ett svar.

Den här gången var det extra efterlängtat, och dessutom en skön bekräftelse på hur långt jag har kommit från den tunga tid jag var i då vi började ses. Det är fantastiskt att känna hur mycket mer energi jag har nu – trots småbarn, sömnbrist och vintermörker – och hur rädslan för att halka ner igen har minskat med tiden. Jag har så mycket bättre koll på mina svaga punkter, och har så många fler verktyg för att må bra. Det blir en god cirkel – tryggheten gör mig starkare, och styrkan gör mig tryggare.

Mer terapi (och terapihundar!) åt folket, säger jag.