Best Nine 2017

Sista dagen 2017. Jag är svag för summering och nostalgi. Testade att göra Best nine av mina mest gillade bilder på Instagram, men det blev nästan bara bilder på Gunnar när han var pytteliten. Folk är tydligen förtjusta i nykläckta bebisar.

Så jag valde ut mina favoriter istället. Här är nio bilder som får sammanfatta det här året.

Vi började året med en underbar och välförtjänt sommar i Australien. Fyra veckor med ledighet, sol, värme och tid tillsammans. I magen växte ett litet frö som skulle bli Gunnar. Det var inte bara festligt att resa när man är nygravid, mår illa och är tröttare än en koala. Men det funkade. Vi njöt av bad i pool och hav och åkte runt till en massa fina platser, som den här utsiktsplatsen vid Port Willunga. Där förlovade vi oss en blåsig dag tre år tidigare.

Sixten har fyllt tvåsiffrigt och blivit riktigt stor. Går hem själv från skolan, har koll på världen, plöjer böcker, suckar över pinsamma föräldrar. Overwatch ligger i topp för intressen, men det är första året som han inte har ett specialintresse, skulle jag påstå. Vårterminen i skolan var toppen med en fantastisk lärare som verkligen fick honom att växa. Höstterminen har varit motsatsen, och det har varit motigt och tungt många dagar.

Judith fyllde 8 år och har gått från första klass rakt in i tonåren. Eller i alla fall tweenie. Spegel, smink och selfiekamera är tre favoriter. Hon lyssnar på Marcus & Martinus och Annie LeBlanc, och himlar med ögonen när jag inte känner till Youtube-kanaler. Men hon är också liten och behöver sova i vår säng för att inte vakna på nätterna. Hon är obekymrad om saker som en stökig klass, att hålla ordning eller ha tålamod. Hon är glad och positiv, men blir snabbt arg och vägrar prata med oss. Året peakade på julafton när hon fick en alldeles egen mobil.

Under våren sålde vi vår lägenhet i Järla sjö och köpte ett radhus i Duvnäs utskog. Flyttlasset gick första helgen i juni, precis när syrenerna blommade som bäst i vår egen trädgård. Med målning och lite annat fix blev huset riktigt bra och vi trivs här. Men samtidigt är vi lite frustrerade över att vi inte riktigt får ordning på möblering och funktioner i rummen. Just nu har vi en säng som mäter 3,20 m från kant till kant plus en madrass på golvet. Snyggt? Nej. Samtidigt har vi två rum med varsin säng som ingen sover i. Här har vi kört fast. Men vi gillar området och omgivningarna, även om det känns lite off ibland när bussarna går sällan.

Sommaren var väldigt blygsam i år. Inte många dagar över 20 grader och inte värst mycket sol. Men några härliga stunder blev det så klart, både i Stockholm och som här på Västkusten. Minns mest många, långa promenader i ljusa sommarkvällar i sällskap av de här två, och med en mage som blev rundare för varje dag. Bertil och Andreas fick mycket tid tillsammans under året, när Andreas var pappaledig från januari till augusti. Sånt lönar sig, Bertil utnämnde nyss sig själv till pappas bästa kompis.

29 juli 2017. Ett par dagar efter utsatt datum, och med en del hjälp på traven, gjorde Gunnar entré. En mjuk liten bebis med tjusig frisyr, som genast kändes självklar i familjen. Namnet var ju inte lika givet. Från början hette han Fritiof, men det landade aldrig riktigt. Så efter mycket vånda och funderingar bestämde vi oss för att byta, i sista stund innan det var dags för dop. Nu heter han Gunnar som om han aldrig hade gjort annat. Han har gått från ett litet knyte till en sprallig bebis som skrattar ofta. Kräks, störd sömn och en del skrikkvällar har han också bjudit på. Bärsjal var min räddning de första månaderna, och hur mysigt och speciellt det än är med en liten nyföding så är jag glad att han börjar växa till sig nu. Vi är tacksamma för ytterligare en stjärna i vår familj!

Bertil har gått från bebis till barn. Det är helt otroligt vad han har utvecklats under året. Lilla skrutten som bara kunde säga ”mamma” och härma djur för ett år sedan, kan nu prata hela meningar, förklara, berätta och fråga. Han är så glad och härlig större delen av tiden, men han hade en ganska tuff period efter att Gunnar föddes. Då var det mycket Nej! och skrik och protester. Saker han gillar är grävmaskiner och tåg, pussel, kramas, sjunga, me-me (smoothie), läsa böcker, gå till Öppna förskolan, träffa kompisen Mira, hänga med Sixten & Judith, kolla på bilder och få Gunnar att skratta. Han är en riktig glädjespridare, och söt som socker som en bonus.

Alltså, de här två tillsammans! Syskonkärleken mellan dem är helt fantastisk. Tur är väl det, annars vet jag inte hur jag hade klarat vardagen hemma på egen hand med dem. Jag är så glad att vi har valt att fortsätta ha Bertil hemma istället för på förskola, men visst är det tufft ibland. Händerna räcker inte alltid till och ibland får en av dem helt enkelt vänta fast han är ledsen. Men så mycket tid för mys och högläsning det finns när man inte måste skynda iväg om dagarna. Det finns också mycket tid till tjat och gnäll, om det råkar vara en sån dag. Då känns timmarna tills resten av familjen kommer hem sega som kola. Då får jag  påminna mig om den där dagen när jag kände mig som en härlig och pedagogisk mamma med massor av tålamod. Och att vi slipper ledsna lämningar på förskola. Det är mycket värt!

Den 29 oktober var en fin dag, då Sixten och Gunnar döptes tillsammans i Onsala kyrka. Det var stämningsfullt, högtidligt och avslappnat på en gång. Det var så speciellt att vi till och med lyckades samla hela familjen på samma bild, 2017 var året då vi klev utanför ramarna och gick från normal (nåja…) familj till ovanligt stor familj, dvs en som inte får plats i en vanlig bil och får reaktionen OJ! när man berättar hur många barn man har. Andreas och jag är ganska trötta och slitna vid det här laget och känner att vi inte riktigt räcker till. Ordningen i hushållet haltar, milt uttryckt. Det går inte att hålla undan stök, disk och tvätt i samma takt som det smutsas ner. Dammråttor har tyvärr sällan sprungit bort, inte disk och tvätt heller. Men vi kommer nog ikapp till slut, när de små barnen blir lite större. Tills dess gör vi så gott vi kan, och kompenserar med kaffe (Andreas) och socker (Mimmi) för att hålla oss pigga. Och pratar om framtiden, funderar och diskuterar om hur vi vill ha det med jobb, boende, föräldraledighet, skola, och mycket mer.

Dags för ett nytt år. 2018. Det kanske inte blir lika stora händelser som det här året, men hoppas att det blir riktigt bra ändå. Och jag, jag drömmer som vanligt om långa, varma, soliga sommardagar. Helst året om.

Mitt barn äter allt…

Vi lånade en bok med denna förnumstiga titel, och när man slog upp första sidan kom resten av titeln: “… men det är så klart inte sant.” Nu kändes det genast bättre. Författare är stjärnkocken Niklas Ekstedt och journalisten Christian Daun. Deras barn var tydligen i princip lika hopplösa som mina. På något sätt ganska skönt att höra.

Boken vill göra upp med den påtvingade bilden av vad barn gillar, ska gilla, blir serverade och följaktligen äter. Den ondgör sig över restaurangernas barnmenyer med ketchup, pommes, korv, köttbullar och pannkakor. Jag känner naturligtvis igen situationen – man vill bara få dem att äta och serverar sånt som inte bjuder så mycket motstånd.

Jag bläddrar bland recepten. Mycket låter gott, men jag har ingen aning om hur jag ska få barnen att ens smaka på många av rätterna. Vissa känns utmanade, som linssoppa och moussaka, medan andra är direkt skrattretande: lantpaté med inlagd gurka, pasta med musselsås, eller nuggets gjorda på kalvbräss med picklesdressing. Haha! Inte troligt att något av detta kommer att passera deras läppar. Sixten ögnar igenom recepten, ratar de flesta. Men inte alla. “Den här låter god! Chili con carne med mörk choklad.” Jippi, hinner jag tänka. “Om man tar bort det som står innan Mörk.”

Texterna i boken handlar om matvägrare, att utmana och vänja sig vid nya smaker, och några ord om hur franska barn minsann får lära sig den hårda vägen att äta allt. Och så ett avsnitt om socker. Här blir det känsligt. Självklart förespråkas restriktivitet, men inga förbud eller pekpinnar till barnen. De hänvisar till dietisten Sara Ask som säger att de flesta kan äta med måtta. Om man tittar på vad som händer i befolkningen så känner jag mig tveksam.

Men så kommer en passage som får mig att stanna upp. “Visst kan det vara karaktärsfast att tacka nej till en kanelbulle – men om erbjudandet kommer från mormor? Då kan ditt principfasta nej såra en annan människas känslor.”

Jag blir riktigt upprörd när jag läser detta. Inte fasen ska någon någonsin var tvungen att äta socker för att göra någon annan glad? Det här är en så stor del av problemet i vår kultur – att välja bort socker är att vara motvalls, att göra andra obekväma, att förstöra stämningen lite grann. Att tacka nej måste försvaras, men bara lite lagom så att ingen känner sig kritiserad. Min erfarenhet är att det bara är en som kommer undan med att tacka nej, och det är Andreas som kan hänvisa till att han har diabetes.

Summan av läsningen är att jag inte har särskilt mycket nytt hopp om att göra barnen till nyfikna matentusiaster. Men vi får sätta vårt hopp till Gunnar, som snart ska få börja smaka på mat. Han ska få äta det vi vuxna äter, inte serveras något enkelt och barnvänligt, inte daltas med. Han kommer bli en allätare som glatt äter fetaost, kapris och bönor. In my dreams, alltså. Only in my dreams.

5 månader

Gunnar har hunnit bli fem månader, och det är som om någon lagt i en ny växel. Han vill inte vara stilla en sekund. Han rullar, snurrar, sträcker sig, försöker åla, böjer sig, drar, tar grejer, stoppar i munnen… Det måste vara mycket som pågår i den lilla kroppen. Och med munnen gör han miner, räcker ut tungan, tjuter, skrattar och suger in underläppen. Ett litet gostroll är han, lilla Gunnar.

Hönsmamma

Jag träffade en nära vän häromdagen. Hon har också två små barn. Vi konstaterade att om man är lagd åt det oroliga hållet så är det jäkligt påfrestande att ha småbarn. Herregud, allt känns farligt och det mesta är potentiella dödsfällor. Den ena katastrofen efter den andra lurar bakom dörren (eller snarare i dörrkarmen, där barnen kan klämma sönder fingrarna).

Jag försöker verkligen att bromsa mig själv för att inte slitas med i katastroftankarna. Men det är svårt, och jag märker direkt om jag är extra trött eller har ångest för andra saker. Då poppar de där tankarna upp mycket oftare och är svårare att stävja.

Jag ser alla situationer framför mig, den ena värre än den andra. Allt från att Bertil snubblar och slår huvudet i en fönsterkarm till att Gunnar ramlar från skötbordet. Men också en hel del orimliga händelser som jag själv orsakar, som att putta ner vagnen för en trappa eller att jag ska tappa Gunnar på vassa knivar i diskmaskinen. (Hallå?! Vi diskar ju inte ens vassa knivar i maskinen. Och i så fall ställer vi spetsen neråt. Så klart.) Eller ännu värre, att någon annan bär barnen och tappar dem från en bro eller… Usch, jag tycker det är obehagligt att skriva om detta, både för att jag framstår som helt knäpp men också för att jag tror att jag jinxar det så att något av det kommer att hända på riktigt.

Jag tror ändå att det är ganska vanligt att tänka såna tankar. Min terapeut Maria bekräftade det, när jag berättade för henne om allt hemskt som jag trodde att jag skulle utsätta Bertil för när han var bebis. Men som tur var så gav hon mig också ett verktyg att ta till när tankarna kommer. Först bara bekräfta att jaha, nu får jag en katastroftanke igen. Sedan vänligt påminna mig själv om något jag är tacksam för. Första bästa jag kommer på – solsken, barnen, att jag hittade mina borttappade vantar. Vad som helst. Låta tacksamheten ta över och låta oron klinga av. Det funkar inte alltid, men förvånansvärt ofta.

Jag kommer alltid att vara en hönsmamma. Ropa ”Akta” och ”Var försiktig” så fort jag får chansen. Vara orolig i onödan. Det kan jag inte ändra på. Men jag kan i alla fall öva på att inte fastna i de värsta tankarna. Då kommer jag väl till slut ha så fullt upp med att undvika faror att jag inte ens märker att barnen har blivit stora och klarar både trappor, saxar och tända ljus.

Det är fridfullt när de sover. Förutom att jag måste hålla koll på andningen förstås.

Regnig hemresa

Dags att åka tillbaka till vår egen tidszon. Det är ju faktiskt ungefär en halvtimmes skillnad mellan Stockholm och Göteborg, det blir ljust lite senare på morgonen på Västkusten men är å andra sidan ljust en halvtimme längre på kvällen. Men det bygger ju på att det överhuvudtaget har hunnit bli dagsljus under dagen, och det har ju varit si och så med den saken. Igår såg vi faktiskt solen i säkert 20 minuter, men det är ungefär så mycket som Västkusten bjöd på den här gången. Vi längtar ju på många sätt efter att kunna flytta hit, men vädermässigt är det ju ingen höjdare precis.

Just nu vräker regnet ner och det är bedrövligt väder att köra i. Vi försökte kolla en väderprognos hur det ser ut längs vägen, men enligt SMHI regnar det inte alls här. Så det måste vara inbillning. Fortsätter det så här så blir den en låååång resa till Stockholm. Vi har just mött fyra ambulanser med blåljus, en bra påminnelse om att det är bättre att ta det lugnt än att komma fram fort.

Men vi har haft fina dagar i Onsala. Mysigt att träffa en massa familj och vänner. Vi fick hälsa på kusinerna i deras nya härliga hus, och så fick vi träffa den nyaste lilla Kvist-kusinen som bara är en vecka gammal. Vi har ätit god mat, fått avlastning med barnen, firat jul och haft det bra. Nu blir det ändå skönt att komma hem till vårt eget. Förmodligen får vi börja med att städa. När vi skulle åka kändes det smart att prioritera packning och julklappsinslagning. Nu önskar jag att vi hade hunnit storstäda istället.

Solglimtar

Money money money

Tänk om jag var intresserad av pengar och ekonomi. Det hade varit praktiskt. Om jag hade lagt bara 10% av tiden som jag tänker på att fundera på hur och vad vi ska äta på att istället tänka på hur vi ska förvalta våra pengar. Om jag hade tyckt att det var spännande och utmanande att följa aktiekurser och ränteläge.

Det tycker jag alltså inte. Andreas verkar inte heller vara lagd åt det hållet. Vårt intresse för pengar sträcker sig till 1) Göra av med dem och 2) Spekulera i hur vi kan bli rika. Nummer ett är väldigt lätt fixat, särskilt med låg inkomst, föräldrapenning och fyra barn. Nummer två brukar involvera idéer som att skriva en hitlåt eller vinna på lotto. Väldigt sällan, (och då menar jag aldrig), pratar vi i termer av investeringar, avkastning eller passiv inkomst.

Min pappa försökte ha aktieskola med mig och min lillebror när vi var sådär 10-12 år. Det gick åt skogen för min del. Min bror däremot utbildade sig till ekonom och är auktoriserad revisor. Olika falla ödets lotter.

Ett annat sätt att vara ekonomisk är ju att minska utgifterna, har jag förstått. Så vi kände oss väldigt stolta när vi orkade ta tag i familjen mobilabonnemang för en månad sedan. Vi bytte från 3 till Vimla och fick ner vår månadskostnad till mindre än en tredjedel mot tidigare, trots att vi la till ett nytt abonnemang och fick mer surf. Katching! Nästa steg var att se över försäkringarna, men då var det så himla många frågor och olika steg så det projektet avstannade.

Vi borde också gå igenom våra saker hemma och sälja av sånt vi inte behöver. Det skulle också ge lite välbehövligt tillskott i kassan. Men när sjutton ska vi hinna med det? Vår erfarenhet är dessutom att sälja på Blocket tar mer tid och energi än det ger pengar i plånboken. Orkar inte med folk som ”kommer om en timme” och sen inte dyker upp, eller kommer dit och ska börja pruta och tjafsa och påpeka hur många andra sängar/garderober/skridskor som finns att köpa billigare på Blocket.

Men snart skriver vi nog den där hitlåten, eller vinner på en av de där lotterna som vi aldrig ens köper, och vem bryr sig då om att sälja begagnade babysitters på Blocket?

Om solen sken…

Idag känner jag mig lite låg. Trött och seg. Ute blåser det halv storm och regnet hänger i luften. Vädret har varit uselt sen vi kom till Västkusten i fredags, och även om jag verkligen inte är någon utemänniska så längtar jag efter att komma ut. Vi lyckades pricka in en promenad igår när det bara duggregnade, men annars har vi mest varit inomhus.

För mitt inre ser jag hur häääärligt det hade varit om vi var i solen. Där det var varmt och skönt, där man kunde gå i shorts och t-shirt, där man kunde ta ett bad i havet, där det var ljummet hela kvällen. Då hade vi minsann varit ute i friska luften mest hela tiden. Tänker jag mig. Barnen skulle vara mer aktiva, röra sig mer, vara piggare och gladare. Säkert skulle de äta mer grönsaker också.

Jag fattar att livet inte är härligt och enkelt varje dag bara för att klimatet är behagligare. Men det vore väl härlig-are och enkl-are, i alla fall?

Vågorna slår över piren idag.

Dagen efter

Julafton är över för i år. Skönt tycker jag. Det var en helt okej dag, men jag kan bara konstatera igen att julen inte är min grej. Det är så lätt att förväntningarna övergår i besvikelse. Eller så slår önskningarna in och dagen är fulländad.

Här hade vi båda sorterna igår. En överlycklig, uppspelt, stolt dotter som tyckte att det var den bästa julen någonsin, och en tystlåten, dämpad, ledsen son som inte tyckte att wow-känslan infann sig. Det handlar inte om otacksamhet, utan att förväntningarna att högt ställda efter alla år med julklappsöverflöd. Efter ett tag, och i takt med att barnen blir äldre, blir det svårt att toppa julklapparna som de fått tidigare år.

För egen del skulle jag kunna hoppa över julen helt. Eller hitta ett annat sätt att fira. Det betyder inte på något sätt att årets jul var dålig, men om jag bara utgår från jag själv vill så kan jag tänka mig en jul som innehöll mindre mängd av julklappar, traditioner och så-har-vi-alltid-gjort. Men det är svårt att ställa sig vid sidan av. Det mest effektiva sättet tror jag är att åka utomlands över julhelgen.

Vi pratade med barnen på förmiddagen om vad de gillar med julen och vad de inte uppskattar. Man kan väl ganska snabbt konstatera att julklapparna är det intressanta, medan sill och Janssons frestelse icke göre sig besvär. Sedan gled diskussionen över i (hot om) vegetariskt julbord nästa år, och att vi ska försöka äta mindre kött.

Så vi kunde sammanfatta samtalet i att de vill ha jättemånga julklappar, helst i ett ständigt flöde under hela julaftonen för att slippa vänta. Och de vill äta prinskorv och ha snö utanför fönstret. Jag konstaterar att våra drömjular ligger långt ifrån varandra.

En dag av väntan och förväntan

Tidig julaftonsmorgon. Resten av familjen sover gott. Jag har varit vaken en stund, men det gör inget för jag har sovit så mycket bättre inatt. Känner mig snudd på utvilad. Nåja, nu ska jag inte överdriva, men jag känner mig hyfsat pigg i alla fall.

Barnen var väldigt förväntansfulla igår kväll. Bertil fattar förstås inte riktigt, men vill gärna ha paket. Men tomten ska inte komma, säger han bestämt.

Även om julafton är hett efterlängtad så tycker barnen att dagen är en enda lång väntan. De har ju pratat och tjatat om julklappar i en månad nu, och när de är inom räckhåll så blir de sista timmarnas väntan nästan olidlig. Medan vi vuxna förbereder jullunch så väntar de, när maten serveras äter de fyra köttbullar och en prinskorv och sen väntar de, när vuxna propsar på Kalles jul så väntar de…

Egentligen vore det ju smartare att gå över till anglosaxisk jultradition och fira den 25:e, så de kan öppna paketen direkt på morgonen. Att ge en morgonjulklapp ger ju bara effekt i max en halvtimme.

Men nu är vi i Sverige och då får barnen snällt ge sig till tåls tills efter Kalle Anka, vänta när vuxna ska äta sillsallad och grönkål, och titta ut genom fönstret och önska att spöregnet var snöflingor. Men när dagen är slut och de motvilligt ska sova så kommer de ändå tycka att det har varit årets bästa dag.