Nystädat 

Vi har städat!!! Det är banne mig värt ett eget inlägg. Så sjukt svårt att lyckas genomföra en vettig städning just nu att jag måste klappa mig själv på axeln som lyckades. Tillsammans med Andreas förstås – på egen hand hade jag inte ens försökt. 

Det är liksom en flerstegsraket där varje moment riskerar att haverera av hundra anledningar. Vi ska lyckas plocka upp allt från golvet och sortera och lägga undan, men det måste gå fortare än Bertil plocka fram. Oftast sker det med Gunnar i sjalen, vilket betyder att varje sak som ska upp från golvet är en extra utmaning för knän och rygg. Eftersom det skulle vara en riktig städning och inte bara den vanliga panik-plocka-undan innan man får gäster så skulle det också dammtorkas. Nu låter det inte alls svårt, men hela proceduren avbryts ju med ojämna mellanrum av amning, tjat, blöjbyten, tvååring som balanserar på en pall, bebis som vaknar, akut hungersnöd och annat väntat. 

När det var tillräckligt rent för att börja dammsuga sa Andreas att det blir roligare att städa om man tar ett glas vin. Värt att testa, tänkte jag, och fick ett glas bubbel i handen. Här någonstans gav vi upp om att lyckas få Bertil att inte riva fram alla leksaker igen, och lät honom titta på tv medan vi fortsatte. Efter dammsugningen var klar behövde vi äta middag, och insåg att badrumsrengöringen fick vänta till nästa dag. 

Så imorse var det jag som putsade speglar, gnuggade handfat och skurade toaletter redan innan frukost. Det låter kanske som om jag drog nitlotten, men frågan är om det inte var värre för Andreas som försökte parera Bertils minst sagt lynniga morgonhumör och varierande frukostönskemål, och efter en stund även en hungrig bebis. Men då var jag klar och hade rent av hunnit duscha också. 

Det kommer ju vara stökigt om två timmar igen, men det är i alla fall rent under. Dagens tröst.

Att vänta med förskola

Just nu är jag föräldraledig med Gunnar, som är tre månader gammal. Det är ju inget konstigt med det. Däremot har vi valt att låta Bertil vara hemma också, och det är ju att gå lite utanför normen. Åtminstone här i Nacka, där storasyskonen har rätt att gå 25 timmar i veckan på förskola.

Bertil har precis fyllt två år, och den vanligaste frågan vi får är “Och när ska han börja på förskolan?”. Det har blivit så självklart med förskola att det nästan anses lite konstigt att ha en tvååring hemma. Jag hör många föräldrar som uttrycker sig i stil med “Jag kan omöjligt underhålla hen längre, nej nu när hen är två så behöver hen den stimulansen som förskolan ger”. Jag förstår ju hur de tänker, för en tvååring kan vara ganska krävande. Men att en tvååring behöver så värst mycket stimulans känner jag mig tveksam till.

När jag tittar på Bertil så inser jag hur lite som behövs för att han ska vara nöjd. När vi går till lekparken så kan det ta en halvtimme, för han ska plocka upp stenar, knacka på lyktstolparna och jag ska fråga vem som är bor där, han ska peka på en svamp, fråga efter grävmaskiner, och så vidare. Hemma kan han vilja lägga samma pussel fyra gånger i rad, eller bygga en lyftkran av Duplo och rasa, bygga, rasa, bygga, rasa. Eller skära gurka med en smörkniv, det tar en stund kan jag meddela.

Det är fantastiskt att det finns förskolor, och många av dem är jättebra och har underbar, engagerad personal. Men jag känner verkligen att förskolan är till för föräldrarna, inte för barnen. För att föräldrarna ska kunna gå till jobbet, vilket förstås är nödvändigt. Men just nu, även om det är vansinnigt intensivt och ibland skitjobbigt att vara hemma med två så små barn, är jag så glad och stolt över att Bertil kan vara hemma. Han får ta saker i sin takt, han får tid och uppmärksamhet, han får vara med sina närmaste anknytningspersoner. Det tror jag är viktigare än allt annat.

PS. Jag har naturligtvis retroaktivt dåligt samvete eftersom storasyskonen gick på förskola från att de var ungefär 18 månader. Men då såg livet annorlunda ut, och det går inte att göra om. De gick för övrigt på världens bästa förskola, och hade det alldeles utmärkt där för det mesta.

Lördagspaus

Plötsligt händer det. Bertil och Gunnar sover middag samtidigt. Helt overkligt.

Vi har ju så klart trott att de har varit på väg att vakna hela tiden, så vi har ju  gjort något vettigt mer än att plocka in disken. Fast vi har ju förstås hunnit prata i hela meningar utan att bli avbrutna av “Mamma! Pappa!” hundra gånger i minuten, och det är ju inte så illa det heller. Men nu tog vi vårt förnuft till fånga och gör något av den här oväntade pausen. Det vill säga att Andreas spelar något gammalt Zelda-spel på Sixtens Nintendo och jag passar på att blogga. Perfekt avkoppling. Städa hinner vi ändå inte, varken nu eller någon annan dag, så det får vara.

Edit: Rätt ska vara rätt. Det var inte Zelda, det var Metroid. Någon ser det säkert på bilden och undrar vad jag är för okunnig människa som inte har koll på Nintendos klassiker. 

img_2825

Förra året…

…räknade vi ner dagarna till vi skulle resa till Australien. Det känns avlägset såhär en regnig dag i början av november. Min pappa bor i Adelaide sedan nästan 15 år tillbaka, och vi har haft lyxen att få hälsa på flera gånger. Drömmer mig tillbaka och längtar samtidigt till nästa gång. Mer om den längtan en annan dag.

Namnbyte

För två veckor sedan hette Gunnar inte Gunnar. Då hette han fortfarande Fritiof, och jag hade så mycket ångest för att jag kände att hans namn inte var rätt. Vi tog mod till oss och provade att kalla honom Gunnar under den helgen, och jag tyckte nästan direkt att det kändes bättre. Gunnar var så klart inte taget ur luften, utan var ett av de tre namn vi valde mellan när han föddes. Det var Sixtens namnförslag som han med ihärdigt promotade från det att vi fick veta att bebisen i magen var en lillebror. 

Så på måndagen bestämde vi oss för att byta, och fastän det kändes som rätt beslut så var det ändå svårt och läskigt. Vad skulle familjen säga? Vad tänker folk om såna veliga och konstiga föräldrar som byter namn på sitt barn efter tre månader? Ingenting, visade det sig. Alla har varit positiva och dessutom verkligen gillat namnet Gunnar.

Nu när två veckor har gått, så kan jag inte fatta att det var så jobbigt. Att det gav mig så mycket ångest och vånda. Det känns helt självklart att han heter Gunnar, nästan som att han alltid har hetat så. Det är väldigt sällan vi säger fel namn, mer än någon enstaka gång när vi är trötta. Det är mest Bertil som fortsätter kalla honom för Flipflop, och det smeknamnet får gärna hänga kvar. Men han kallar allt oftare lillebror för Gunnar Flipflop, så det nya namnet börjar smyga sig in. Ett klockrent dubbelnamn ju. Dockan som Bertil brukar leka med har för övrigt också bytt namn till Gunnar Flipflop.

Nu är blanketten ifylld och ska skickas till Skatteverket, så att Gunnar blir Gunnar även i folkbokföringen. Tålamod är som vanligt bra när man har med myndigheter att göra. I och med den nya namnlagen som kom i somras så har de tydligen massor att göra med namnändringar, så handläggningstiden är upp till 3 månader just nu.

img_2808

img_2800