Öppna förskolan

Inatt hade snön regnat bort och det var enklare att ta sig iväg hemifrån igen. Så vi åkte till öppna förskolan i Forumkyrkan för lite lek och sällskap.

Bertil älskar att vara på ÖF, för där finns massor av roliga grejer att göra och saker att utforska. Hans favoriter är flygplanet och brandstationen i Duplo, tågbanan, Pippi-huset och pusslen. Dessutom jobbar Sara där, och hon är verkligen en favorit. Jag får helst inte hjälpa honom alls, det är bara Sara som gäller. Och kompisen Mira när hon är där, förstås. Gunnar börjar också tycka det är spännande att spana på alla barn som leker och rör sig, och det är kul att dregla ner några leksaker förstås.

Öppna förskolan är ju ett fantastiskt bra påhitt, där barnen får leka i en annan miljö än hemmet och träffa andra barn. Vi går ofta dit, minst en gång i veckan. Däremot är det svårt att hitta jämnåriga kompisar, för alla andra barn börjar ju förskolan senast vid 18 mån. Vi träffar massor av trevliga barn och föräldrar på ÖF, men der blir lätt fokus på förskola och vilken ska man välja, när ska de börja, hur långa dagar orkar de med, osv.

Tur då att vi har träffat Mira och hennes mamma, och några andra hemmaföräldrar som vi kan hänga med. Bertil börjar ju ändå komma upp i åldern då det börjar bli kul att leka med andra barn. Fast än så länge vill de mest ta saker från varandra och säga Nej! Min! med arg röst. Det brukar ju ordna upp sig när de börjar skolan eller så.

Inte ropa hej

Man måste ju testa för att ha en chans att lyckas. Jag åtog mig uppdraget att lägga båda de små ikväll, samtidigt, för att se om Gunnar kunde sova för kvällen. Annars är han ju vaken med mig tills jag går och lägger mig, och ibland är han hyfsat nöjd men ofta är han trött och gnällig.

Gunnar ammade och Bertil drack sin vanliga smoothie. Gunnar grymtade och gnällde, och Bertil gjorde kullerbyttor med sin räv. Det kändes som att utsikterna för att lyckas var väldigt små. Men så bytte jag sida Gunnar, och då kom han till ro och somnade plötsligt. Kort därefter gav Bertil också upp. Jag lirkade mig försiktigt loss från två små ungar som låg tätt, tätt intill. Kände mig som en kung. Det funkade!

Det historiska klockslaget då båda hade somnat.

Satte igång en diskmaskin och hann nästan klart med att plocka undan. Sen vaknade Gunnar.

Det inte lika minnesvärda klockslaget när drömmen om en kväll med sovande barn gick upp i rök.

Bragdguldskandidat

Bli inte förvånade om ni ser mig i tidningen snart, som välförtjänt mottagare av bragdguldet efter den här dagen.

Imorse vaknade upp vi till ett täcke av 10 cm snö på marken, och snöfallet verkade inte avta. Andreas lyckades komma iväg till skolan med barnen, och jag var kvar hemma med de små.

Planen var att gå till öppna förskolan, men det fick jag snabbt ge upp eftersom bussen var inställd. Framför mig låg plötsligt en låååång dag utan aktiviteter, och dessutom ett uselt humör orsakat av det eländiga vädret.

Jag lyckades mirakulöst uppbringa ork och mod att ta mig ut med Bertil i tjugo minuter på förmiddagen, så att vi kunde få bort snön från gången och trappan. Det var ändå lite kul att se Bertil pulsa runt i snön och försöka köra sin leksaksgräsklippare, utan större framgång. Gunnar sov så jag kunde ha koll på honom genom fönstret. Att få ut vagnen var ingen idé att ens prova idag nämligen.

Sedan har Bertil gnällt sig igenom större delen av dagen, och vägrat äta mat och istället stått vid kylskåpet och tjatat om olika saker han vill ha. Han vill helst bara dricka smoothie eller äta frukt. Inte så stadig kost. Och så har han tjatat om att få titta på tv eller titta på bilder på telefonen. Så jäkla segt. Jag vann i alla fall sömnkampen, så att han sov middag i sängen en stund på eftermiddagen.

Gunnar däremot sov betydligt mindre än vanligt – så klart – och passade på att bajsa tre gånger så att blöjan läckte och klädbyte krävdes. Ack så festligt sätt att muntra upp dagen.

Imorgon ska det bli -7 grader, och sedan slå om och börja regna. Det finns då inget slut på roligheterna.

Åh nej

Jag utbrast ett väldigt spontant och innerligt “Åh nej!” när jag såg årets första snö utanför fönstret. Nu går Bertil runt och pekar på snön och säger Åh nej! med bekymrad min.

Det finns ingen dag på året då min längtan bort från det här landet är större än just när den första snön kommer. Jo förresten, när det snöar i slutet på april och man trodde att eländet var över för säsongen. Varje år tänker jag att detta MÅSTE vara sista gången jag genomlider detta. Vi ska bara kläcka den där bli-löjligt-rik-idéen så det kan bli verklighet. Det går förstås att genomföra även utan miljonärsbudget, men det är lite för många praktiska hinder på vägen för att det ska kännas inom räckhåll.

Den första snön verkar också ha utlöst en allmän “Nu drar vi igång julen!”-känsla, i alla fall av Instagram att döma. Det var glögg, julskyltning, snö, pepparkaksbak och allmänna hurrarop i flödet igår. Jag är ju inte där än. Borde försöka omfamna julen och gå helt upp i pynt, bak och julklappar, men det faller sig inte naturligt för mig. Jag tror det är inramningen med snö och kyla som ställer till det. Jag har firat jul vid poolen i Australien, det tycker jag funkade bra.

Synd också att jag glömde mina vantar hemma när jag skulle promenera med vagnen. Det blir liksom inte roligare med snön bara för att fingrarna drabbas av likstelhet. Om någon undrade alltså.

Och så glutenfritt…

Nu tar vi matutmaningen till en ny nivå. Dags att plocka bort gluten! Nej, inte för Gunnars skull den här gången, utan för Sixten och Judith. De har ju, ända sedan de var små, haft mycket problem med torr hud och eksem. Inget hjälper ordentligt, trots att vi har provat massor av olika krämer, naturläkemedel, mediciner, osv.

Vi har hört många som har blivit hjälpta av att ta bort gluten ur kosten. Gluten kan driva på inflammation i kroppen, och blir man av med det så kan huden få en chans att läka. Det är absolut inte säkert att det fungerar, men vi har länge velat prova. Barnen har inte varit så intresserade av att genomföra ett sådant experiment, men nu verkar de vara med på tåget.

Deras oro har framförallt varit att den nya maten ska smaka konstigt. Men när vi gick igenom hur många vanliga grejer man kan äta, så kände det överkomligt. Plus att Andreas köpte glutenfri pasta som de fick provsmaka, och när den fick godkänt så gav de tummen upp så vi kan köra igång. Nu hoppas vi att skolan ger okej på att de får glutenfri kost under resten av terminen, trots att de inte har ett läkarintyg som annars krävs för specialmat. Men ingen läkare kommer ju att skriva ett sådant intyg, för läkare som vi har träffat på genom året fortätter bara att skriva ut kräm efter kräm. Men för mig är det uppenbart att dessa eksem inte läker utifrån, utan måste få läka inifrån.

Jag har också gett dem extra omega3 under några månader i hopp om att det ska bidra till läkningen. Tänk om jag kunde lura i dem lite probiotika också, det hade inte skadat. Men en sak i taget. Nu kör vi glutenfritt! (Plus mjölkfritt för mig, och som vanligt äggfritt till Judith. Vi kommer vara de minst populära middagsgästerna framöver.)

img_4058

Olycksmorgon

Det finns inget jag tycker är värre än när barnen gör sig illa. Idag var det Bertils tur. Han klämde sitt finger i garderobsdörren och jag hörde direkt på skriket att det inte var bra. Började med att skölja i kallt vatten, men när blodet började rinna fick vi plocka fram is och handduk och klämma åt. Mitt problem är att jag är så rädd för blod och skador, så jag vågar inte titta ordentligt hur illa är det är ställt.

Tyvärr var Andreas inte hemma, så jag hade inte val annat än att ta tag i situationen själv. Så jag sprang snabbt över till grannen Inger, som är pensionerad sjuksköterska. Bättre att ta hjälp av någon som klarar av blod.

Vilken tur att hon fanns till hands. Bertil fick sitta i mitt knä och titta på tv medan Inger tejpade ihop den skadade fingertoppen. Mycket mindre dramatiskt för Bertil än att vi hade behövt åka till närakuten, vänta på läkare, sitta i en konstig miljö utan något som kan distrahera och ha någon okänd person som pillar och petar med det onda fingret.

Nu har han fått bandage och en alvedon, och sitter lite spak och vilar framför tv:n. Själv är jag skakig fortfarande.

Mellanmålslycka

Ibland blir det lite si och så med lunch på vardagarna, vilket betyder att jag ganska snart är hungrig igen. Inte helt lätt att handla ett vettigt litet mellanmål som är färdigt att äta, helt mjölkfritt och inte för sött. (Och kom inte dragande med en frukt, jag känner mig ofta lika eller mer hungrig efteråt.) Men på Hemköp hade de ett stort utbud av mjölkfria grejer på mejerihyllan, så jag botaniserade där.

Jag äter ju sällan mjölk i större mängder i vanliga fall heller, så jag har testat mig fram en del bland alternativen. Havre gillar jag tyvärr inte alls, särskilt inte yoghurten. Sojayoghurt tycker jag är helt ok, men det ska man helst inte äta i för stort mängd när man testar mjölkfritt eftersom sojaprotein påminner om mjölkprotein. Men nu hittade jag kokosyoghurt, som jag har hört talas om men inte hittat förut. Jag valde den med mango, så klart.

Det fanns en perfekt liten portionsburk, med superfin förpackning dessutom. Men dyr – 20 kr för 125 g. Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig smakmässigt, men det här var så god! Äntligen ett mjölkfritt alternativ som faktiskt har en riktig, syrlig yoghurtsmak, som jag tycker andra alternativ har saknat.

Jag blev väldigt glad över mitt fynd, och har googlat lite. Det verkar faktiskt förvånansvärt enkelt att göra egen, man måste bara köpa probiotika att starta yoghurten med. Detta måste jag prova! Återkommer med resultat.

Frostskadad

Idag har vi varit ute i lekparken med några andra familjer. En av mammorna var initiativrik och driftig nog att dra igång korvgrillning på grillplatsen, och vi andra hängde gärna med. Fredagar är ju den dagen då alla har storasyskonen hemma från förskolan, så vi var ett gäng. Bertil var otålig och orkade inte vänta på glöden, utan åt sin korv kall. Sånt får man räkna med. Det var mysigt och trevligt på alla sätt utom ett – temperaturen.

Det här med vintern är ju inte alls min grej. Det har nog alla som känner mig förstått. Så om det är något jag verkligen oroar mig för med att vara hemmaförälder så är det att orka/vilja/överleva vara utomhus med barnen under vinterhalvåret. Så fort det blir under +5 grader blir jag gråtfärdig, och går det under nollan vill jag bara gå i ide. Jag tycker det är så obehagligt rent fysiskt när det är kallt, jag spänner mig, blir stel och får ont i kroppen. Dessutom är det obekvämt med många lager kläder.

Idag underskattade jag – som vanligt – hur kallt det är att vara ute, särskilt när man inte promenerar och får upp värmen. Alltså lämnade jag både raggsockor och täckbyxor hemma. Förra helgen investerade jag i alla fall i ett par ordentliga täckbyxor för första gången i mitt vuxna liv. Nästa gång ska jag testa att ta på mig dem också. Andreas rekommenderade det redan innan vi gick ut, men jag svarade något käckt i stil med att dem sparar jag tills det blir kallt på riktigt.

När vi kom in efter närmare två timmar ute fick jag ha en varm vetekudde på fötterna för att tina upp dem, samtidigt som jag hällde i mig en kopp hett te. Bara 5 månader tills det är vår… Och dessförinnan kommer en ovanligt kall vinter, säger folk till höger och vänster. Jag bävar.

Det ser mysigt ut på bild i alla fall. Då slipper man känna att både luften och korven är iskalla.

Sova eller inte sova…

De senaste 12 timmarna har varit… intressanta. Synd att kalla dem en god natts sömn däremot.

Bertil var övertrött och knasig på kvällen, men somnade ändå vid kvart över sju efter att ha sagt/gnällt/gnytt “Mamma, där Beppe upp!” ungefär 200 gånger i rad.

Sen skulle Sixten och Judith sova i sitt nyfixade, mysiga sovrum, som de verkligen gillade. Men vad hjälper det när man tänker på mardrömmar och inbrottstjuvar? Det var Judith som var orolig och ledsen, så hon fick flytta in till en madrass på golvet i vårt sovrum. Och när hon hade pratat länge om hur läskigt det var att sova nära ytterdörren eftersom det kanske kommer en tjuv som bryter sig in på natten, så var det ju svårt för Sixten att koppla bort de bilderna i huvudet. Så vi lyfte in hans madrass också.

Gunnar sov oroligt och snuttade massor av gånger som vanligt. Men det ovanliga var att han också skrek på natten, det brukar han nästan aldrig göra. Först en kort stund vid kl 02, och sedan somnade han om ett par timmar innan han började igen vid kl 04.30. Då fick jag gå upp med honom, men inget hjälpte. Det verkade som att han hade jätteont i magen. Han skrek och skrek nästan en halvtimme, stackars liten. När han väl hade lugnat sig lite gick jag och la mig med honom i Judiths rum, och då ammade han och somnade om till slut.

Just det, någon mellan kl 02 och 04.30 så blev jag också väckt av en kissolycka i sängen. Inte min egen alltså, utan ett barns. Andreas fick fixa med lakan, plus att han fick hämta huvudvärkstabletter till mig. Min sovställning styrs helt och hållet av hur Gunnar behagar sova, vilket betyder att axeln håller på att gå ur led eller att nacken vrids i någon konstig vinkel. Det resulterar i en kraftig spänningshuvudvärk, och slår den till rejält under natten så kan jag inte somna om ens när alla barn har lyckats somna.

Ja herregud, alltid är det något. Sova får jag göra när jag blir gammal.

img_3201

Nu är det morgon, och då sover han gott.

Utvärdering: En vecka mjölkfritt

Inne på sjunde dagen med mjölkfri kost och dags för en utvärdering.

1. Man kan äta mackor ändå. Bara med lite påhittigare pålägg. Som jordnötssmör och sylt, eller mosad avokado med äppelskivor och flingsalt. Vansinnigt gott.

2. Det är inte alls svårt att äta mjölkfritt när man lagar maten själv. Lite svårare när man handlar varorna bara, det gäller att läsa innehållsförteckningen noggrant.

3. Jag saknar ost. Tänkte göra en sallad igår, men det känns ju helt bortkastat när man inte kan ha fetaost i.

4. Man överlever sju dagar utan choklad. Men bara knappt.

Jaha, och bebisen då? Hur mår Gunnar? Det är ju för hans skull jag gör detta. Jag har fört noggrann dagbok för att se om det blir någon skillnad.

Dag 1 och 2 – precis som vanligt, en del skrik och gnäll, magont, små röda prickar, m.m.

Dag 3 – som genom ett trollslag fick vi en ny, nöjdare bebis som sov som en prins och var glad däremellan. Ja, vi fick upp förhoppningarna så klart.

Dag 4 – den vanliga gnällbebisen var tillbaka.

Dag 5 – happy little baby igen.

Dag 6 – si och så.

Dag 7 – bästa sortens bebis. Sovit bra, varit glad och vaken däremellan.

Sammanfattning: Inget tydligt svar ännu. Inget solklart fall av mjölkproteinallergi, men verkar ändå må bättre av mjölkfri kost. Han har fortfarande mycket luft i magen, men han verkar inte få lika ont. Skriker inte alls lika mycket eller länge. Har inte sett lika mycket röda prickar, men de är inte helt borta heller.

Slutsats: Värt att fortsätta och göra ny utvärdering om en vecka.

Nöjd bebis som sover = happy mama