Åh nej

Jag utbrast ett väldigt spontant och innerligt “Åh nej!” när jag såg årets första snö utanför fönstret. Nu går Bertil runt och pekar på snön och säger Åh nej! med bekymrad min.

Det finns ingen dag på året då min längtan bort från det här landet är större än just när den första snön kommer. Jo förresten, när det snöar i slutet på april och man trodde att eländet var över för säsongen. Varje år tänker jag att detta MÅSTE vara sista gången jag genomlider detta. Vi ska bara kläcka den där bli-löjligt-rik-idéen så det kan bli verklighet. Det går förstås att genomföra även utan miljonärsbudget, men det är lite för många praktiska hinder på vägen för att det ska kännas inom räckhåll.

Den första snön verkar också ha utlöst en allmän “Nu drar vi igång julen!”-känsla, i alla fall av Instagram att döma. Det var glögg, julskyltning, snö, pepparkaksbak och allmänna hurrarop i flödet igår. Jag är ju inte där än. Borde försöka omfamna julen och gå helt upp i pynt, bak och julklappar, men det faller sig inte naturligt för mig. Jag tror det är inramningen med snö och kyla som ställer till det. Jag har firat jul vid poolen i Australien, det tycker jag funkade bra.

Synd också att jag glömde mina vantar hemma när jag skulle promenera med vagnen. Det blir liksom inte roligare med snön bara för att fingrarna drabbas av likstelhet. Om någon undrade alltså.