Olycksmorgon

Det finns inget jag tycker är värre än när barnen gör sig illa. Idag var det Bertils tur. Han klämde sitt finger i garderobsdörren och jag hörde direkt på skriket att det inte var bra. Började med att skölja i kallt vatten, men när blodet började rinna fick vi plocka fram is och handduk och klämma åt. Mitt problem är att jag är så rädd för blod och skador, så jag vågar inte titta ordentligt hur illa är det är ställt.

Tyvärr var Andreas inte hemma, så jag hade inte val annat än att ta tag i situationen själv. Så jag sprang snabbt över till grannen Inger, som är pensionerad sjuksköterska. Bättre att ta hjälp av någon som klarar av blod.

Vilken tur att hon fanns till hands. Bertil fick sitta i mitt knä och titta på tv medan Inger tejpade ihop den skadade fingertoppen. Mycket mindre dramatiskt för Bertil än att vi hade behövt åka till närakuten, vänta på läkare, sitta i en konstig miljö utan något som kan distrahera och ha någon okänd person som pillar och petar med det onda fingret.

Nu har han fått bandage och en alvedon, och sitter lite spak och vilar framför tv:n. Själv är jag skakig fortfarande.