Frostskadad

Idag har vi varit ute i lekparken med några andra familjer. En av mammorna var initiativrik och driftig nog att dra igång korvgrillning på grillplatsen, och vi andra hängde gärna med. Fredagar är ju den dagen då alla har storasyskonen hemma från förskolan, så vi var ett gäng. Bertil var otålig och orkade inte vänta på glöden, utan åt sin korv kall. Sånt får man räkna med. Det var mysigt och trevligt på alla sätt utom ett – temperaturen.

Det här med vintern är ju inte alls min grej. Det har nog alla som känner mig förstått. Så om det är något jag verkligen oroar mig för med att vara hemmaförälder så är det att orka/vilja/överleva vara utomhus med barnen under vinterhalvåret. Så fort det blir under +5 grader blir jag gråtfärdig, och går det under nollan vill jag bara gå i ide. Jag tycker det är så obehagligt rent fysiskt när det är kallt, jag spänner mig, blir stel och får ont i kroppen. Dessutom är det obekvämt med många lager kläder.

Idag underskattade jag – som vanligt – hur kallt det är att vara ute, särskilt när man inte promenerar och får upp värmen. Alltså lämnade jag både raggsockor och täckbyxor hemma. Förra helgen investerade jag i alla fall i ett par ordentliga täckbyxor för första gången i mitt vuxna liv. Nästa gång ska jag testa att ta på mig dem också. Andreas rekommenderade det redan innan vi gick ut, men jag svarade något käckt i stil med att dem sparar jag tills det blir kallt på riktigt.

När vi kom in efter närmare två timmar ute fick jag ha en varm vetekudde på fötterna för att tina upp dem, samtidigt som jag hällde i mig en kopp hett te. Bara 5 månader tills det är vår… Och dessförinnan kommer en ovanligt kall vinter, säger folk till höger och vänster. Jag bävar.

Det ser mysigt ut på bild i alla fall. Då slipper man känna att både luften och korven är iskalla.