Milstolpe (nåja…)

Åh, att vara framme vid denna efterlängtade milstolpe! Äntligen, äntligen kan Gunnar sitta en liten stund i barnstolen när vi äter. Tänk, en ny värld öppnar sig, en där jag kan äta med kniv och gaffel, bre smörgåsar till Bertil och slippa spilla i knät.

Trodde jag. Vips så klättrade Bertil upp i mitt knä och ville bli matad. Och Gunnar var bara nöjd om han fick hålla i min hand med alla sina vassa naglar och samtidigt tugga på mitt pekfinger. Så istället för att ha två händer lediga så hade jag plötsligt ingen. Så kan det gå.