Backe upp och backe ner

Upp och ner för samma backe. En gång, två gånger, tre gånger, fyra gånger… Hur kan en dödstrött 2-åring stå emot att somna så länge? Bertil klipper med ögonlocken, lutar sig mot suffletten, hänger sig framåt, gäspar. Men somna tänker han inte göra. Men idag ger jag mig inte. 

Vi har haft sämsta sortens morgon som började alldeles för tidigt. Andreas var snäll och tog med Bertil upp vid halv sju, då jag precis hade lyckats somna om efter nattens 20:e amning eller så. Men jag hörde hur det gnälldes om fel blöja, nej inte sån smoothie, annan flaska, osv. Sen blev det tjafsigt mellan mig och Andreas innan han skulle gå till jobbet, sånt där tjafs om småsaker som det bara blir när man är trött och sur redan när man vaknar. Och så mera gnäll från Bertil, och gnäll från Gunnar, och huvudvärk på det. Jaha och då minsann tänker Gunnar INTE sova på förmiddagen. Någon gång skulle ju vara den första så klart. 

Så jag tog med barnen i vagnen på en sovpromenad. Den blev lååååång. Gunnar låg vaken och tänkte då inte somna. Inte i sjalen heller, visade det sig. Nappen hjälpte inte. Bertil såg vansinnigt trött ut redan från början, men kunde förstås inte somna när Gunnar krånglade och gnällde. Men till slut, trots skrik och protester, så lyckades jag få Gunnar att stänga ögonen. Bara Bertil kvar då. 

Så upp och ner för backen går jag. En helikopter stör, sen en bil, sen en grävmaskin. Men jag ger mig inte. Och till slut orkar han inte stå emot längre, utan somnar gott. Seger!

Jag gick hem och värmde lite lunch, och innan jag hann sätta mig ner så vaknade Gunnar…