Att vänta med förskola

Just nu är jag föräldraledig med Gunnar, som är tre månader gammal. Det är ju inget konstigt med det. Däremot har vi valt att låta Bertil vara hemma också, och det är ju att gå lite utanför normen. Åtminstone här i Nacka, där storasyskonen har rätt att gå 25 timmar i veckan på förskola.

Bertil har precis fyllt två år, och den vanligaste frågan vi får är “Och när ska han börja på förskolan?”. Det har blivit så självklart med förskola att det nästan anses lite konstigt att ha en tvååring hemma. Jag hör många föräldrar som uttrycker sig i stil med “Jag kan omöjligt underhålla hen längre, nej nu när hen är två så behöver hen den stimulansen som förskolan ger”. Jag förstår ju hur de tänker, för en tvååring kan vara ganska krävande. Men att en tvååring behöver så värst mycket stimulans känner jag mig tveksam till.

När jag tittar på Bertil så inser jag hur lite som behövs för att han ska vara nöjd. När vi går till lekparken så kan det ta en halvtimme, för han ska plocka upp stenar, knacka på lyktstolparna och jag ska fråga vem som är bor där, han ska peka på en svamp, fråga efter grävmaskiner, och så vidare. Hemma kan han vilja lägga samma pussel fyra gånger i rad, eller bygga en lyftkran av Duplo och rasa, bygga, rasa, bygga, rasa. Eller skära gurka med en smörkniv, det tar en stund kan jag meddela.

Det är fantastiskt att det finns förskolor, och många av dem är jättebra och har underbar, engagerad personal. Men jag känner verkligen att förskolan är till för föräldrarna, inte för barnen. För att föräldrarna ska kunna gå till jobbet, vilket förstås är nödvändigt. Men just nu, även om det är vansinnigt intensivt och ibland skitjobbigt att vara hemma med två så små barn, är jag så glad och stolt över att Bertil kan vara hemma. Han får ta saker i sin takt, han får tid och uppmärksamhet, han får vara med sina närmaste anknytningspersoner. Det tror jag är viktigare än allt annat.

PS. Jag har naturligtvis retroaktivt dåligt samvete eftersom storasyskonen gick på förskola från att de var ungefär 18 månader. Men då såg livet annorlunda ut, och det går inte att göra om. De gick för övrigt på världens bästa förskola, och hade det alldeles utmärkt där för det mesta.